Attila

Konsert. Den mäktige hunnerhövdingen Attila står i centrum när vi ger en konsertant uppsättning av Verdis tidiga opera.

Även denna säsong får vi möta Giuseppe Verdis operakonst, i form av två framföranden av hans Attila från 1846. Därmed fortsätter de konsertanta bel canto-operorna under förste gästdirigenten Giancarlo Andrettas ledning, som så framgångsrikt inleddes förra säsongen med Rossinis Italienskan i Alger.

"Att öppna partituret till Attila är att känna igen 'avtrycken efter ett ungt lejon' i sin fulla kraft, i sin fulla natur. Att omsätta/förvandla detta är som att stå framför honom, att njuta av majestätets storhet och skälva när han ryter. Attila är lejonets avtryck!" Giancarlo Andretta, dirigent

Titta på en film från repetitionen.

Attila är en tidig Verdi-opera skriven under den tid som han själv kallade sina ”galärår” och följer helt formmönstret från Bellini och Donizetti. På senare år har den kommit att spelas allt oftare och har som en av få operor en bas i titelrollen, den mäktige hunnerhövdingen Attila. Anders Lorentzson får här ännu en utmaning efter förra säsongens Filip II i Don Carlos. Vänner av italienskt välljud kan också räkna med att få sitt lystmäte när Francesca Patané återkommer som den hämndlystna Odabella, ett dramatiskt koloratursopranparti som är minst lika krävande som Verdis Lady Macbeth, hennes senaste triumf i Göteborg. Odabellas älskade Foresto sjungs av husets ledande tenor Tomas Lind.

 Anders Lorentzson, sångsolist vid GöteborgsOperan
Anders Lorentzson
Francesca Patané
Francesca Patané

Detta händer i Attila


Handlingen utspelas år 452 e.Kr.

Prolog

Hunnerhövdingen Attila har invaderat Italien och Aquileia. På ett stort torg firar han segern tillsammans med sina mannar och åkallar Oden. Odabella är dotter till härskaren över Aquileia, som Attila har dödat. Tillsammans med en skara krigiska kvinnor gör hon ett djupt intryck på Attila. Han ger henne sitt svärd och för sig själv svär hon att hämnas sin faders död. Den romerske härföraren Ezio uppmanar Attila att ta hela universum, bara han lämnar Italien till honom. Attila avspisar detta.

Vid den Adriatiska lagunen uppmanar Foresto, en riddare från Aquileia, alla italienska flyktingar att förankra sina båtar i leran och grunda ett nytt rike (vad som senare skulle bli Venedig). Därefter klagar han över att se sin älskade Odabella som fånge hos Attila.

Akt 1

I närheten av Attilas läger ropar Odabella ut sin klagan i natten. Hon sörjer sin fader och sin älskade Foresto, som hon tror är död. Plötsligt, till hennes stora förvåning, dyker Foresto upp, men han anklagar henne för otrohet. Hon övertygar honom om att hennes hämndbegär är intakt och liknar sig själv vid den bibliska Judith som dödade Holofernos för att rädda sitt folk.

I sitt tält har Attila haft en mardröm där en vis gammal man hindrat honom från att gå vidare mot Rom. Han lugnas av sin slav Uldino och samlar sina mannar ute i lägret. Just som de skall avancera, hindras de av den gamle romaren Leo som upprepar samma ord som i drömmen. Attila tycker sig på himlen se två figurer med brinnande svärd, som skrämmer honom ytterligare.

Akt 2

I sitt läger nära Rom läser Ezio ett brev från den unge kejsaren Valentin, som har uppnått ett vapenstillestånd med Attila. Ezio väljer att inte lyda kejsarens order, utan går med Foresto som tänker döda Attila.

Attila firar vapenstilleståndet med en bankett i sitt läger. Odabella hejdar i sista stund Attila från att bli förgiftad av Foresto. Hon kräver att Foresto lämnas över till henne själv, och som tack deklarerar Attila att han tänker gifta sig med Odabella.

Akt 3

I skogen nära Attilas läger förbereder Foresto och Ezio en dödlig attack mot Attila. Foresto tror att Odabella har svikit honom och förtärs av svartsjuka. Odabella flyr från bröllopet med Attila och försäkrar Foresto sin kärlek. Attila kommer efter och finner de tre tillsammans. Han anar genast en komplott men innan någon hinner göra något stöter Odabella dolken i Attilas bröst. Alla har fått sin hämnd på hunnerkungen.


Attila - vem var han egentligen?

A´ttila (gotiska, eg. 'den lille fadern'; jämför medelhögtyska Etzel och fornisländska Atli), hunnernas kung 434–453 e.Kr. Tillsammans med brodern Bleda efterträdde Attila farbrodern Rua vid en tid då hunnerna dominerade ett område från Kaspiska havet till Rhen. Under brödernas regering utvidgades väldet, som omfattade ett stort antal asiatiska och germanska stammar. Detta innebar ett konstant hot för de persiska och östromerska rikena. Västrom hade redan avträtt provinsen Pannonien (nuvarande Ungern) till Rua; nu skövlades även Illyrien och Thrakien. Som fredstribut avkrävdes de östromerska kejsarna årligen enorma summor, vilka fördubblades av de nya härskarna. År 445 mördades Bleda på broderns anstiftan och denne blev envåldshärskare. Efter östromerska mordanslag slöt Attila tillfälligt vapenstillestånd och vände sin uppmärksamhet västerut.

År 451 ryckte Attila in i Gallien i spetsen för en här som enligt den gotiske historikern Jordanes uppgick till en halv miljon man. Västgoterna, som tidigare stått under hunniskt inflytande, bytte nu sida och förenade sig med franker, burgunder, alaner och italiker under Aëtius. På de Katalauniska fälten (nuvarande Châlons-sur-Marne eller Troyes i Champagne, Frankrike) besegrades Attila, som tvangs att retirera över Rhen. Året därpå angrep han Italien men drog sig tillbaka efter vädjan från påven Leo I. Attila förberedde nu en invasion av Östrom men dog av blodstörtning natten efter sitt bröllop med den burgundiska kungadottern Ildiko.

Efter Attilas död övertogs styret av hans söner, vilka dock ej lyckades ena de underlydande. Det hunniska väldet föll kort därpå samman, men minnet av Attila fortlevde länge i den germanska folkdikten, där delar av Nibelungenlied och den nordiska Eddadiktningen inspirerats av hunnernas förintande av burgunderriket vid Rhen 439 och Attilas dramatiska död.

Pontus Reimers
Källa: Nationalencyklopedin

Attila – en sångarfest från galäråren


Giuseppe Verdis opera Attila är skriven under åren på 1840-talet som han själv kallade ”anni di galera”, galäråren då han som en roddarslav komponerade en oändlig massa operor på löpande band. För sin försörjning var han bunden till kontrakt vid olika italienska operahus, med ibland upp till tre operor om året. Många var komponerade för Teatro La Fenice i Venedig, med dess huslibrettist Francesco Maria Piave. Vid denna teater kom Attila att uruppföras 1846. Sedan ett par år hade Verdi en lista på tänkbara ämnen för Venedig som han bollade med Piave. Zacharias Werners tyska skådespel Attila, König der Hunnen från tidigt 1800-tal stod ganska lång ned på listan, men sedan några ämnen hade avverkats blev det dags för Attila. Werner är idag i stort sett bortglömd men hade haft vissa framgångar vid början av seklet, framför allt med pjäsen Tjugofjärde februari. Han var god vän med Goethe, övergick sedan till katolicismen och skrev sedan istället evangeliska texter.

Faksimiler, Attila
Faksimiler, med benäget tillstånd: Archivio Storico del Teatro La Fenice

För detta brutala ämne insåg Verdi att Temistocle Solera var en mer passande librettist än Piave, med dennes mer blodfulla språk. Solera hade bland annat legat bakom texten till Verdis första framgång Nabucco. I jämförelse med Piave var dock han långt mindre foglig, och ansågs som en lat, slarvig äventyrare. Efter lång väntan från de övrigas sida fick han med kniven på strupen ur sig librettot, skrivet på fem dagar (!). Sista akten var dock bara klar i skiss innan Solera övergav projektet och följde sin hustru, en operasångerska, till Madrid. Det blev den trogne Piave som fullbordade den korta sista akten. Intressant nog är den det enda i operan där Verdi verkligen lyfter till en musikdramatisk nivå som vi känner igen från hans senare operor. Kanske eftersom det är först där som rollerna blir människor av kött och blod med privata känslor och relationer, från att i de tidigare akterna enbart varit arketyper eller symboler för idéer. Som ofta är ju Verdi också ”hetast” i sista akten.

Piaves sista akt skickades till Solera i Madrid, som blev rasande över den annorlunda stilen. I ett brev till Verdi tackade han denne i isande ordalag för att han fått honom att inse att librettoskrivande inte var något för honom. Några fler samarbeten med Verdi blev det inte heller, helt naturligt även om Solera ångrade sig många år senare.

Werners starkt germanska pjäs torde ha passat Wagner betydligt bättre än Verdi med sina eviga referenser till Wotan (Oden) och Valhall. Här förekommer nornor och enviger i bästa Ragnarök-stil. Den kvinnliga huvudpersonen är en amazonliknande figur vid namn Hildegonde och kan för oss idag, med sin strävan att hämnas sin älskades död, ses som en blandning mellan Ortrud och Brünnhilde. Pjäsen är enormt lång i fem akter med 24 roller, som till Verdis opera kokades ned till prolog och tre korta akter med enbart sex roller. Librettot har relativt litet att göra med pjäsen, inte minst eftersom Attila och hunnerna hos Werner är de goda och upplysta medan de sydländskt temperamentsfulla italienarna är de onda och hämndlystna. Hos Verdi är det givetvis tvärtom. Intrigen går ut på att Hildegonde vill hämnas såväl sin faders som sin älskades död genom att döda hunnerkungen Attila. Det lyckas genom att hon gifter sig med honom – helt enligt den historiske Attila på 400-talet, som faktiskt dog kort efter sitt bröllop. I pjäsen dödar hon även tyrannens unge son, innan hon sticker kniven i sig själv för att få återförenas med sin älskade i himlen. Ett blodbad à la Hamlet alltså, och kvar blir bara den betraktande romerske biskopen Leo, som konstaterar att helvetets eld kan svalkas en smula med en fläkt av sann kärlek. Denne Leo står i pjäsen för en smula kristen mystik, medan han i operan har reducerats till en spöklik uppenbarelse i första aktens final. Den mest intressanta karaktären i pjäsen är Ezio, romersk härförare med klart filosofisk läggning. Före dess final har han dock redan stupat på slagfältet.

Denna för oss idag ganska svårsmälta stuvning gjorde Verdi och hans librettister om till en kort och rapp ”Risorgimento-opera”. Risorgimento var rörelsen för det italienska enandet mot den österrikiska respektive franska ockupationen. I otaliga operor från Nabucco och framåt hade Verdi i körer och andra patriotiska scener eldat publiken i denna riktning. För att kringgå censuren lades handlingen givetvis i andra historiska miljöer, men alla förstod vad som åsyftades. Därför var det helt naturligt att italienarna i stycket blev ”the good guys” och Attila en hänsynslös tyrann så värst många nyanser. Tyskan Hildegonde blev Odabella, dotter till härskaren av Aquileia, som hunnerkungen mördat. När Ezio i sin duett med Attila sjöng ”Du får hela universum, men lämna Italien till mig!” ropade någon i publiken vid urpremiären ”Italien till oss!” och jublet bröt loss. I en scen utan motsvarighet i pjäsen får vi vara med om Venedigs grundläggande, helt enligt legenden då flyktingar från Aquileia kom i båtar, som de förankrade i leran. Denna scen låter Verdi börja med storm för att sedan krönas med en fantastisk soluppgång, delikat orkestrerad och mottagen av publikens jubel förstås. För att få en god tenorroll bestämde Verdi att Odabellas älskade skulle i själva verket leva, ovetande för Odabella under prologen. Här får han namnet Foresto och det är han som uppmanar flyktingarna att bygga sin stad mitt ute i vattnet. I Werners pjäs fanns för ovanlighetens skull många körpartier, och det var ett av skälen till att Verdi hade fastnat för stycket. Och Attila är en stor köropera, även om tonsättaren försmår att använda kören i sista akten. Slutkvartetten blev en privat uppgörelse om individuella känslor, och detta retade Solera ytterligare som hade velat att operan mynnade ut i en hymn.

Som alltid byggde alltid en operas utformning på vilka sångare man hade tillgängliga vid den aktuella tiden. Titelrollen blev bas eftersom man i Venedig hade en baryton med exceptionellt djup – Ignazio Marini. Förutom några toner på djupet är det ingen större skillnad på detta och barytonpartiet Ezio. Denne romerske härförare blev betydligt mer endimensionell än i pjäsen och tenoren Foresto som en typisk förste älskare är knappast heller intressant, trots en hel del vacker och ibland lätt originell musik. Det är istället de två största rollerna Attila och Odabella som drar till sig intresset. Attilas scen i första akten där han talar om sin dröm om en helig man som hindrat hans väg och då han får uppleva detta i verkligheten mot aktens slut, har Shakespearska dimensioner och gör Attila till en mer sammansatt karaktär. Odabellas parti skrevs för en av Verdis favoritsopraner Sofia Loewe – hon hade tidigare framgångsrikt bland annat varit hans första Elvira i Ernani. Hennes roll börjar i prologen som en djärv krigaramazon med tonfall från Abigail i Nabucco eller Lady Macbeth, i cabalettor med hisnande språng, löpningar och praktfulla höjdtoner. I första akten får vi sedan möta den älskande Odabella i en inåtvänt klagande romans, kammarmusikaliskt orkestrerad med solistiskt träblås och med sångerskan i långa kantilenor. I de två sista akterna blir hennes roll mindre framträdande men Verdi visar här sin konst att skriva ensembler med individuell karakteristik och varierade, medryckande melodier. Som helhet är operan komponerad i den italienska bel canto-operans mönster med ett envist upprepande av aria, recitativ och cabaletta. Redan året därpå skulle Verdi bli betydligt djärvare i Macbeth, hans första opera med stående plats i vår standardrepertoar. Uppmärksamma lyssnare känner i Attila igen en hel del tonfall som skulle återkomma i Macbeth.

Vid urpremiären i Venedig blev Attila som framgått en stor publikframgång. De entusiastiskt upproriska venetianarna lät sig inte bekommas av vissa missöden, som att de ljus som spöklikt skulle blåsas ut av vinden i andra aktens final spred en fruktansvärd odör i salongen när de väl brann. Kritikerna var dock njugga inför publikjublet och menade att Verdi hade enbart åstadkommit ett fåtal verkligt inspirerade avsnitt. Operan spred sig dock ut över Italien, även om den till dags dato endast har spelats sporadiskt utanför sitt hemland. I Sverige har den aldrig getts sceniskt annat via utländska gästspel. En viss revival fick verket under 1980-talet, inte minst genom en berömd uppsättning på Wiener Staatsoper under dirigenten Giuseppe Sinopoli med sångarna Nicolai Ghiaurov (Attila), Maria Chiara/Mara Zampieri (Odabella) och Piero Capuccilli (Ezio). Andra berömda Attilas har varit ryssen Jevgenij Nesterenko och amerikanen Samuel Ramey. Tack vare sina utmanande men tacksamma partier har verket flera gånger blivit föremål för kompletta inspelningar med världens främsta sångare.

Göran Gademan Dramaturg

Lyssna

Spelar: Attila, PROLOGUE: Urli, rapine

Samuel Ramey/Cheryl Studer/Giorgio Zancanaro/Neil Shicoff/Ernesto Gavazzi/Giorgio Surian/Coro Del Teatro Alla Scala, Milano/Orchestra Del Teatro Alla Scala, Milano/Riccardo Muti. GIUSEPPE VERDI (1813–1883)

Information

Konsertant version av GIUSEPPE VERDIS (1813–1883) opera i två akter. Libretto TEMISTOCLE SOLERA efter Zacharias Werners drama

  • Genre: Konsert
  • Säsong: 2011/2012
  • Premiär: 20 Aug 2011
  • Sista föreställning: 21 Aug 2011
  • Plats:

    Stora scenen.

  • Längd: ca 2 tim 15 min inkl paus.
  • Bokning:Biljettsläpp 24/10

Team

Dirigent   Giancarlo Andretta

Medverkande

Attila   Anders Lorentzson
Ezio   Jesper Taube
Odabella   Francesca Patanè
Foresto   Tomas Lind
Uldino   Henrik Andersson
Leone    Marco Stella
Göteborgsoperans Kör
Göteborgsoperans Orkester
VGR ©2014 GöteborgsOperan · Nyhetsbrev · Facebook · Sitemap · Om webbplatsen · Sök · Kontakta