Barberaren i Sevilla

Opera. David Radoks tokroliga uppsättning av Rossinis opera är tillbaka, med flera nya namn i rollistan.

”Synnerligen lyckad nypremiär.” Hallands Nyheter
”Vansinnigt rolig!” SR Sjuhärad
”De komiska inslagen haglade tätt.” Borås Tidning
”Samtliga agerande befann sig i toppform.” Hallands Nyheter
”Orkestern glänste i Rossinis kvicka musikaliska uttryck.” Borås Tidning
”Göteborgsoperans orkester vet hur Rossini ska tolkas.” SR Sjuhärad
”Har man aldrig upplevt en opera så ska man se denna uppsättning! Längtar man efter att ha roligt ska man också se denna föreställning!" SR Sjuhärad

Titta på ett filmklipp ur Barberaren i Sevilla


Äntligen får vi återse den förslagne fixaren och barberaren Figaro, som hjälper sin trånsjuke vän greve Almaviva att få sin älskade Rosina, trots att hennes gamle förmyndare doktor Bartolo gör allt för att lägga beslag på henne för egen del. Med listiga upptåg, falska förklädnader och sprittande musik drivs handlingen framåt i ett rasande tempo, där fyra dansare och den ovanligt dansanta herrkören sprider oro omkring sig iförda uttjänta tjeckiska brandkårsuniformer.

Lovorden har haglat över David Radoks tokroliga uppsättning av Barberaren i Sevilla, som nu ges för fjärde gången på GöteborgsOperan efter premiären 2000 samt nypremiärerna 2002 och 2007. Samma uppsättning spelades också vid ett bejublat gästspel på den stora operafestivalen i Aix-en-Provence sommaren 2005.

Olof Boman dirigerar för första gången på GöteborgsOperan. I rollen som den finurlige barberaren möter vi återigen Åke Zetterström, medan sköna Rosina sjungs av Ida Falk Winland, välkänd för Göteborgspubliken sedan Julius Caesar och Alcina. I Alcina kunde vi även njuta av Martin Vanberg, som nu gör Greve Almaviva. Operahusets egen Markus Schwartz sjunger den liderlige Doktor Bartolo i denna uppsättning.


NY DIRIGENT
Kjell Ingebretsen kommer att dirigera samtliga föreställningar av Barberaren i Sevilla. Han ersätter Olof Boman.


Titta på bilder från Barberaren i Sevilla


Rossini och
Barberaren i Sevilla


En dramatisk urpremiär


Urpremiären av Rossinis opera Barberaren i Sevilla, på Teatro Argentina i Rom 1816, har blivit känd som ett av de största fiaskona i hela operahistorien. Rossini byggde sin opera på den franske komediförfattaren Beaumarchais pjäs med samma namn från 1775. Den hade tonsatts av åtminstone sex kompositörer före Rossini, och den mest populära av dessa var Giovanni Paisiello. Hans Barberaren i Sevilla från 1782 spelades alltjämt vid tiden för Rossinis premiär.

Av vördnad för sin föregångare kallade Rossini sitt verk för Almaviva eller Den fåfänga försiktigheten, vilket det också visade sig vara: anhängare till Paisiello gjorde allt för att sabotera föreställningen. Greve Almaviva, tenoren Manuel Garcìa, krävde att få sjunga egna spanska sånger till gitarr istället för Rossinis serenad. Men hans gitarr visade sig vara ostämd och när han väl försökte stämma den, brast en av strängarna och piskade honom i ansiktet. Publiken buade och tjöt av skratt, och när Figaro i nästa scen dök upp till sin Faktotumaria med en gitarr i handen möttes han av hånfulla skrattsalvor. Basilio snubblade på scenen och slog ansiktet blodigt och i första aktens final släpptes en katt in på scenen, varpå publiken jamade i takt med musiken.

Efter den tumultartade föreställningen flydde Rossini till sitt hotellrum: ”Jag trodde att de skulle mörda mig” lär han senare ha sagt om den uppretade folkmassan. Den andra föreställningen vägrade han att dirigera. Han stannade på rummet, där han på natten uppvaktades av en människohop som var lika jublande entusiastisk som den hade varit rasande föreställningen innan! Paisiellos anhängare hade uteblivit denna gång, och sedan började den nya Barberarens triumtåg över världen. Några månader senare avled Paisiello 76 år gammal, och en del hävdar att Rossinis framgångar hade påskyndat hans död. Först därefter började Rossini att kalla sitt verk för Barberaren i Sevilla.

Gouache Le Barbier de Seville 1775
Gouache från urpremiären av Beaumarchais komedi Le Barbier de Seville 1775. Från vänster: Rosina, Almaviva och Bartolo.

En flyhänt och alltför begåvad kompositör


Paisiello och hans anhängare hade verkligen anledning att känna sig hotade redan före premiären. Rossini var då 24 år och hans stjärna fortsatte konstant att stiga. Redan som 14-åring skrev han sin första opera – det skulle bli åtminstone ett 40-tal – och hans nationella och internationella genombrott hade ägt rum 1813 med en opera i varje genre: den tragiska Tancredi och den komiska Italienskan i Alger.

Som son till en sångerska och en regementsmusiker hade han fört ett kringflackande och turnerande liv, innan han slog sig ned och fick sin musikutbildning i Bologna. Med Rossini grundlades vad man idag kallar bel canto-operor, italienska operor skrivna mellan c:a 1810 och 1845 och där det sångliga dominerade och där Bellini och Donizetti blev hans efterföljare. Sångarna hade vid denna tid stor makt och mycket inflytande, även över kompositörerna. För att artisterna inte skulle kunna brodera ut så mycket själva utöver de skrivna noterna, valde Rossini att skriva in alla löpningar, fiorituror och koloraturer själv – därav den höga svårighetsgraden på hans sångpartier. Han avskydde när en sångare ville briljera på musikens bekostnad: ”En mycket vacker aria. Vem har skrivit den?” lär han ha sagt när den berömda Adelina Patti långt senare sjöng Rosinas cavatina i Paris med egna utsmyckningar.

Som tonsättare var han flyhänt som få: inför Barberaren var det snabba bud, eftersom operan skulle bli färdig till karnevalen i Rom. Tonsättaren inrättade då sitt hem till en kompositionsfabrik: i ett rum satt librettisten Cesare Sterbini och skrev versrader så pennan glödde. Scen för scen levererades till rummet intill, där Rossini komponerade och lämnade notarken till ett tredje rum, där notkopisterna skrev ut stämmorna. På övervåningen repeterade sångarna in sina partier i takt med att de blev färdiga… Uppgifterna om vilken tid verket skulle ha blivit färdigkomponerat på varierar mellan 11 och 20 dagar. När Donizetti fick höra att Barberaren skulle ha varit komponerad på två veckor utbrast han: ”Det förvånar mig inte. Rossini har alltid varit lat.”

Gioacchino Rossini (1792-1868)
Gioacchino Rossini (1792-1868)

Återanvänd musik för
briljanta sångare


För att spara tid återanvände han som så ofta annars musik från tidigare operor. Uvertyren hade använts till två tidigare operor, och en del musik (bl.a. en sektion från Rosinas cavatina ”Una voce poco fa” tog han från Elisabetta, Regina d’Inghilterra som uruppförts i Neapel året innan. Han räknade med att denna musik ännu inte hade nått Rom. Greve Almavivas slutaria blev året därpå Askungens slutrondo – denna aria för greven stryks numera nästan alltid vid nutida Barberaren-föreställningar. Med andra ord kan man verkligen tala om bruksmusik och ur den synvinkeln är det häpnadsväckande att musiken så briljant följer texten och händelseflödet i denna blixtrande musikkomedi.

Att sångstämmorna i Barberaren ligger så högt för samtliga röstfack brukar förklaras med att operan i Rom hade så låg orkesterstämning. Undantaget är Rosinas för kvinnoröst mycket lågt liggande parti, och i denna opera lanserade Rossini åter sitt alldeles egna röstfack – koloraturmezzon. Ganska snart övergick man i alla operahus till att lägga upp rollen och låta Rosina sjungas av en sopran. Detta blev det gängse sättet ända till början av 1970-talet, då man började återgå till mezzoläget. I Göteborg har det dock funnits en tradition av att fortsätta med en koloratursopran som Rosina, alltsedan Rut Jacobson i Etienne Glasers omtalade uppsättning på Storan 1969. I David Radoks populära produktion får man nu tillfälle att avnjuta den tredje sopranen som Rosina: efter Camilla Tilling och Victoria Granlund kommer nu Ida Falk Winland att briljera i rebelliska och glansfulla koloraturer.

Göran Gademan
Dramaturg

Luigi Lablache som Figaro i Wien 1820
Luigi Lablache som Figaro i Wien 1820

Lyssna

Spelar: Rossini, Barberaren i Sevilla - "Don Basilio!"

Thomas Allen, Agnes Baltsa, Etc.; Neville Marriner: Academy Of St. Martin In The Fields & Chorus

Information

Opera i två akter av GIOACCHINO ROSSINI (1792-1868) Libretto CESARE STERBINI efter PIERRE-AUGUSTIN CARON DE BEAUMARCHAIS komedi. Framförs på italienska med svensk översättning på textmaskin.

  • Genre: Opera
  • Säsong: 2012/2013
  • Nypremiär: 27 Apr 2013
  • Sista föreställning: 19 Maj 2013
  • Plats:

    Stora scenen.

  • Längd: 2 timmar och 50 minuter inkl. 1 paus.
  • Introduktion:En timme före föreställning (även på nypremiären). Fri entré

Affisch

Affisch

Pressbilder

Team

Dirigent   Kjell Ingebretsen
Regi   David Radok
Scenografi och kostymdesign   Ivan Theimer
Ljusdesign   Torkel Blomkvist
Koreografi   Håkan Mayer

Medverkande

Greve Almaviva   Martin Vanberg
Doktor Bartolo   Markus Schwartz
Rosina   Ida Falk Winland
Figaro   Åke Zetterström
Basilio    Mats Almgren
Fiorello   Jonas Landström
Berta   Ulrika Tenstam
En officer   Henrik Andersson
GöteborgsOperans Herrkör
GöteborgsOperans Orkester
Dansare
VGR ©2014 GöteborgsOperan · Nyhetsbrev · Facebook · Sitemap · Om webbplatsen · Sök · Kontakta