”Plågsamt svart. Och mycket starkt.” DN

De sju döds|synderna & Gianni Schicchi

Dekadent dubbel om vedervärdiga människor.

De sju dödssynderna

”Ballet chanté” i en akt av Kurt Weill (1900–1950). Text Bertolt Brecht.

Sjungs på tyska med svensk översättning på textmaskin.


Gianni Schicchi

Opera i en akt av Giacomo Puccini (1858–1924). Libretto Giovacchino Forzano.

Sjungs på italienska med svensk översättning på textmaskin.

Trailer
”Riktigt bra.”GP
”Edda Magnason är som klippt och skuren för huvudrollen.”GP
”Gianni Schicchi, fenomenalt spelad av Åke Zetterström.”DN
”Enkelt – kristallklart.”Sveriges Radio
”Sällan blir humor så njutningsfullt nattsvart som i denna uppsättning.”SvD
”Inte bara svartsynt komedi att skratta åt i sann skadeglädje, det är smärtsamt vackert, också!”GT/Expressen
”Det är svårt att inte se parallellerna till Trumps USA.”GP
”Utförandet är elegant.”Aftonbladet
”Komik av högt underhållningsvärde.”Borås Tidning

Vidriga mänskliga beteenden och världens mest älskade aria. Ett extremt verklighetstroget lik och en ensemble med Guldbaggevinnaren Edda Magnason, hovsångerskan Ingrid Tobiasson och publikfavoriten Åke Zetterström.

Högmod. Girighet. Lusta. Avund. Frosseri. Vrede. Lättja. De sju dödssynderna är vidriga egenskaper som äter sig in, förgör allt gott och utplånar ljuset. 

Tillsammans med sitt team har regissör David Radok förenat två skilda verk till en sammanhängande helhet: i De sju dödssynderna beskrivs synderna, i Gianni Schicchi ser vi dem utföras. Och båda verken handlar om vedervärdiga förhållanden mellan människor. Dekadent överflöd, moralisk misär och syndigt svineri.

Scenbilden domineras av ett hus som – exteriört och interiört – utgör en projektionsyta för alla våra begär.

En lättläst beskrivning av handlingen

Scenografiskiss av Lars-Åke Thessman

Först ut är Brechts och Weills 1930-talsstycke De sju dödssynderna, där huvudrollen Anna försöker tjäna pengar i storstaden utan att synda. Därefter Puccinis svarta komedi Gianni Schicchi, från 1918, där giriga familjemedlemmar skändar ett lik för att komma åt ett arv.

Huvudrollen i De sju dödssynderna gestaltas av två artister: sångerskan Edda Magnason och dansaren Sara Suneson. Åke Zetterström gör titelrollen i Gianni Schicchi.

Kurt Weills och Bertolt Brechts De sju dödssynderna skapades 1933 med influenser från kabaret och jazz. Weill är för många känd genom låtar som Surabaya Johnny (på svenska av både Pugh Rogefeldt och Imperiet) och jazzstandards som Speak low och Mack the Knife. Brecht skrev även bland annat pjäsen Den goda människan i Sezuan. Tillsammans slog de igenom med Tolvskillingsoperan 1928.

Dirigent är Antony Hermus, som med Macbeth i Göteborg fick kritikerna på fall. ”Fantastisk precision”, skrev GP.

Titta på ett teaser filmklipp

Lyssna på samtalet kring den nya uppsättningen av De sju dödssynderna & Gianni Schicchi

Medverkande i samtalet: David Radok (regissör), Lars-Åke Thessman (scenograf), Karin Erskine (kostymdesigner), Alexander Hanson (dirigent), Thomas Wilhelm (koreograf), Edda Magnason (Anna), Åke Zetterström (Gianni Schicchi), Anna Johansson (Lauretta) samt Jerker Schmidt (präst). Samtalsledare: Göran Gademan (dramaturg). Vid flygeln: Rut Pergament. 

Samtalet spelades in vid GöteborgsOperans Lilla scen 11 oktober, kl 19.

Föreställningsprogram

Ta del av regissörens tankar, låt dirigenten guida dig genom musiken och fördjupa dig i uppsättningens tema. Våra föreställningsprogram finns att köpa i OperaShopen eller i foajén.
Pris: musikal 60 kr, opera 50 kr och dans 40 kr.

Du som har abonnemang kan dessutom teckna en programprenumeration. Läs mer om programprenumeration

Ur programinnehållet för De sju dödssynderna och Gianni Schicci:

  • De är fula utanpå, de är fula inuti. Odrägliga, inskränkta, egocentriska.

    Regissör David Radok och hans team har vävt samman en berättelse av två på ytan väsensskilda verk. Vedervärdiga människor och temat om synd flätar dem samman.

  • Hus med dubbel ingång

    Lars-Åke Thessman, scenograf, resonerar om vårt förhållande till huset.

  • Dödssynd som dygd
    Har gårdagens synder blivit dagens dygder? Klimatförändringarna och skuldkrisen får ursäkta, men vår tids största hot kan mycket väl vara psykologiskt, menar Niklas Ekdal, journalist och författare.
  • Dödssynder genom episk teater och komisk opera

    Göran Gademan, GöteborgsOperans dramaturg, sätter De sju dödssynderna och Gianni Schicchi i sina historiska sammanhang och berättar om verkens tillkomst.

  • Om du försöker städa upp i Weills musik är du inne på fel spår

    Dirigent Antony Hermus känner Kurt Weills musik som få andra. Men oavsett om det är Weill eller Puccini han dirigerar, vill han komma åt kompositörens ursprungliga idé.

  • Varför älskar vi O mio babbino caro? Analys av en världsberömd aria.
    Instuderare Karin Holm resonerar kring vad det är som gör O mio babbino caro så omåttligt populär.

Varför älskar vi ’O mio babbino caro’?

av Karin Holm, musikalisk instuderare

Gianni Schicchi tillhör inte de Puccinioperor som spelas mest, däremot innehåller den några av operalitteraturens mest välkända takter – den mycket korta, mycket omtyckta arian O mio babbino caro. 

Snälla pappa, jag kan väl få gifta mig med honom? Annars kastar jag mig i floden! Jag vill dö! Snälla pappa?

En aria är ett stycke musik där operans handling stannar upp och en sångare för en stund fördjupar en tanke eller känsla. O mio babbino caro i Gianni Schicchi gör just detta. I arian vädjar tonårsflickan Lauretta till sin pappa om att få gifta sig med sin älskade Rinuccio. Hon hotar till och med att kasta sig i floden Arno om hon inte får sin vilja fram i ett högtravande, snudd på patetiskt utbrott. Men alla som är, eller har varit tonårsförälder – eller tonåring för den delen, kan känna igen situationen. Och tricket fungerar förstås: Lauretta lyckas linda pappa Gianni runt sitt lillfinger, han går med på att hjälpa henne att få sin Rinuccio och operan kan fortsätta.

Giacomo Antonio Domenico Michele Secondo Maria Puccini, 1858–1924

Puccini är känd för sin smäktande musik och man kan ana att han i den här arian driver lite med sin egen stil; det är trots allt en komisk opera. När Lauretta ska ge uttryck åt sin vilja får hon 26 takter med extra allt ur Puccinis verktygslåda. Han ger publiken vad den vill ha, och publiken älskar det. Men det är inte den enda förklaringen till varför just den här arian blivit ett sådant örhänge.

Den är föredömligt kort, drygt två minuter, och används därför ofta i konsertsammanhang, eller som extranummer. Musiken är översvallande romantisk, vilket har lockat många skapare av film och tv-serier. I filmen Ett rum med utsikt från 1985 används den som musikaliskt huvudtema – vilket passar bra, eftersom filmen till stor del utspelar sig i Florens precis som Gianni Schicchi. I tv-serien Downton Abbey gästspelar operasångerskan Kiri te Kanawa i rollen som Nellie Melba, en av dåtidens stora operastjärnor, med O mio babbino caro. En mer udda variant kan man uppleva i Mr. Beans semester från 2007, där Rowan Atkinson framför en oförglömlig, mycket personlig playback-version.

Ytterligare en förklaring till arians popularitet är att den helt enkelt är mycket trallvänlig. Trots att den är så kort har Puccini lyckats med konststycket att få in en slinga på fyra toner inte mindre än sex gånger, för övrigt samma lilla slinga som utgör inledningen på ett av kulturskolornas klassiska nybörjarstycken. Prova själv: Sjung de fyra första tonerna i Spanien är ett land. Upprepa ytterligare fem gånger – och voilà! – nu har du sjungit 24 av arians totalt 79 toner. Kanske är det tur att sången inte är längre än sina två minuter. Nu är den fortfarande tillräckligt kort för att vi ska vilja hör den igen, och igen.

Tidningen Birgit

Tilo Stengel

Ett gäng nyinköpta riskokare värmer lera till 110 grader. På ett bord ligger specialverktyg och kroppsdelar som ska skulpteras och fogas samman.

Beställningen från scenografen var tydlig: ‘Ett extremt verklighetstroget lik.’ Så hur tillverkar man en naken kropp, som ser naturlig ut i alla lägen och tål att bäras runt i minst tolv föreställningar? 

I Tidningen Birgit kan du läsa hur rekvisitaavdelningen gjorde när de skapade en silikondocka föreställande liket av Buoso Donati, en viktig del i operan Gianni Schicchi.

Läs Tidningen Birgit här

 

Var går gränsen mellan livsstil 
och moraliskt förfall?

Är det rätt att njuta av sex? Att släppa ut sin ilska? Att koppla av så gott man kan? I en annan tid hade dessa beteenden kunnat kallas kättja, vrede och lättja. Dödssynder, enligt påve Gregorius I – tillsammans med avund, girighet, högmod och frosseri. 

Verken De sju dödssynderna och Gianni Schicchi handlar om hur svårt det är att vara god, men i föreställningsprogrammet skriver journalisten Niklas Ekdal att ”allt som var förkastligt på 1000-talet är obligatorisk livsstil på 2000-talet”. Lever vi alltså i en tid där egenkärlek och maximerad njutning förvandlats till uppburna ideal? Där vi uppmuntras att frossa – i god mat, perfekta hem och feta karriärer? Där vi hyllar aggressiva tv-personligheter och politiserade miljardärer som skryter med sin pengahunger?

Och betyder det här i sin tur att vad som helst är tillåtet i vår jakt på lycka och välstånd? Eller var går gränsen idag mellan okej livsstil och moraliskt förfall? Vi gick ut på stan för att söka svar.

Länk till toppen av sidan

#GO7schicchi

Kontakta oss

Christina Nilssons Gata, 411 04 Göteborg
Telefon (växel) 031–10 80 00
Biljettkassa och restaurang 031–13 13 00

Följ oss:

GöteborgsOperan – en del av En del av Västra Götalandsregionen