Don Carlos

Premiär 20 november 2010

Opera. För första gången på över 20 år sätts Verdis storslagna opera Don Carlos upp i Göteborg. Nu i Staffan Valdemar Holms regi.

Opera i fyra akter av Giuseppe Verdi (1813–1901).

”Världsklass.” DN
”En storslagen föreställning.” SR Kulturnytt
”Genuint drabbande.” GP
”En väldigt, väldigt stark föreställning.” SVT Kulturnyheterna
”En triumf för kören och orkestern och för de suveräna solisterna.” DN
”Göteborgsoperans orkester spelar på toppnivå.” GP
”Musiken och sången flödar stort och vackert.” nummer.se
”Vill du ha storslagen, stor opera då skall du uppleva Don Carlos!” Radio Sjuhärad

Titta på en film från föreställningen.

Den storslagna historiska operan Don Carlos bygger på Friedrich Schillers frihetspjäs med samma namn. Operan bär Verdis särprägel i att mästerligt karakterisera de olika personerna: den mäktige men så ensamme kung Filip, hans hetsigt pubertale son Don Carlos, den frihetskämpande Posa, den olyckliga drottning Elisabet och hennes temperamentsfulla och intriganta hovdam Eboli.

Titta på en intervju med regissören Staffan Valdemar Holm.

Handlingen utspelar sig i Spanien kring 1560 och kretsar kring en olycklig kärlekshistoria som lamslår den spanska kungafamiljen. Don Carlos och Elisabet älskar varandra, men av politiska skäl tvingas hon gifta sig med hans far, kung Filip. Den otröstlige Don Carlos dras in i ett maktspel som till slut leder till att hans egen far dömer honom till döden. För denna uppsättning har vi engagerat förre Dramatenchefen Staffan Valdemar Holm, som har satt upp fl era Verdioperor utomlands och vars hjärta har en särskild plats för Schiller. Hans ständiga scenografpartner tillika hustru Bente Lykke Møller, låter en avskalad och stiliserad dekor rama in solisternas historiska kostymer. Rumänske stordirigenten Christian Badea återvänder till Göteborg, senast gästade han oss i vår Turandot.

Titta på bilder från föreställningen.

Vi är stolta över att kunna besätta flera av de krävande huvudrollerna med husets egna krafter: i titelrollen upprepar Tomas Lind sin Don Carlos som han tidigare gjort på andra scener. Anders Lorentzson gör den gripande ensamme fadern Filip och får värdigt basmotstånd av Mats Almgren som den imposante Storinkvisitorn. Som Filips hustru Elisabet återkommer Annalena Persson efter många framgångar utomlands.

Don Carlos (Tomas Lind)

Don Carlos porträtt
Don Carlos, Kostymskiss av Bente Lykke Møller
Tomas Lind

Den historiske Don Carlos

Don Carlos levde 1545-1568, var spansk furste och tronarvinge och son till Filip II. Han föddes fysiskt och psykiskt sjuk, och man har spekulerat i om det berodde på för mycket inavel på hans blodslinje. Tidigt ansågs han otillräcklig att kunna efterträda sin far; det betraktades som en statshemlighet och doldes genom en rad åtgärder, bland annat fick han vid fredsförhandlingarna med Frankrike 1559 föreställa friare till Elisabeth av Valois, för att sedan lämna plats för fadern. Några år senare föll han nerför en trappa och hans tillstånd förvärrades då allvarligt. Det berättas att hans psykiska ohälsa tog sig uttryck i en sjuklig drift att plåga djur, bland annat flådde han hästar levande. Tidigt intog han en fientlig hållning mot sin far. Han intrigerade mot honom och umgicks med planer på att skaffa sig makten över Flandern, och han sympatiserade med deras frihetsrörelse. År 1568 satte Filip honom i fängelse, och hur han avled där är inte helt klarlagt. Att han skulle ha av dödats av sin far är dock avskrivet, liksom att Carlos i sin tur skulle ha legat bakom en misslyckad mordkomplott mot Filip.

Don Carlos enligt Schiller/Verdi

Som historieprofessor visste Friedrich Schiller när han höll sig till verkligheten och när han diktade. Men trots vad som brukar sägas om hans pjäs Don Carlos så stämmer faktiskt de yttre händelserna förvånansvärt väl mot historien. Däremot stämmer det föga på det inre, känslomässiga planet: Schiller gjorde Don Carlos till en typisk romantisk hjälte som är missförstådd och olyckligt förälskad, däremot inte sinnessjuk och absolut inte djurplågare. Det tycks heller inte som att verklighetens Don Carlos skulle ha varit förälskad i Elisabeth. Verdi gick vidare i Schillers spår, men hade svårt att hitta en riktig aria eller soloscen för sin titelroll, förutom den korta inledande arian – det hängde också ihop med att urpremiärens tenor inte var tillräckligt bra i Verdis ögon.

Tomas Lind

Tomas Lind gör rollen som Don Carlos, och den har han gjort tidigare i Stockholm. Han har varit anställd på GöteborgsOperan sedan 1989. Han tycker att det är lätt att förstå den historiske Don Carlos om man tänker på honom som det misshandlade barnet, i kombination med att han ingick i en kunglig familj. Då måste det ha varit mycket som var väldigt otillåtet men annat som man tillät, som t.ex. att han hade en drift att plåga djur. ”Alla har vi saknat kärlek någon gång och känt oss oälskade”, säger Tomas Lind, ”så den sidan måste man hitta hos sig själv i rollen. Tänk om man dessutom som Don Carlos blivit fysiskt och psykiskt misshandlad som barn? Även vuxna män som annars är kraftfulla kan plötsligt bli väldigt små bredvid sin pappa, som Carlos blir – så kan det vara livet ut.”


Tomas Lind håller med om att man kan se Don Carlos som en outsider. Själv var han det som ung i helt andra bemärkelser – han gick ofta sin egen väg och hade svårt att ta emot råd och kritik: ”Jag var nog inte så velig som Carlos, och jag grät absolut inte som ung vilket han gör vid några tillfällen.” Sin egen far hade Tomas ett mycket fint förhållande till – ”han var en varm person, även om han hade svårt att tala om känslor” – och någon styvmor har han aldrig haft. Privat bor han på Hisingen och är särbo sedan tio år tillbaka. Han har en dotter från ett tidigare äktenskap som nu är 29 år. Hans förhållande till djur är rakt motsatt Carlos – Tomas har haft två olika hundar och särskilt den andra, en Riesenschnauzertik, var en stor glädje i livet, berättar han.

Filip II (Anders Lorentzson)

Don Carlos Filip porträtt
Kostymskiss, Philip II av Bente Lykke Møller.
Lorentzson

Den historiske Filip II

Filip II levde 1527–1598 och var son till Karl V som abdikerade och gick i kloster 1556. Då blev Filip kung över de spanska rikena Kastilien och Aragonien med kolonier samt Milano, Neapel, Sicilien och Nederländerna. Fram till sin död var han därmed Europas mäktigaste man över "ett rike så stort att solen aldrig går ner”. Han ses som en arbetsam och djupt religiös monark som med all kraft stödde motreformationen. Filip II bodde i klosterpalatset Escorial, som han började låta uppföra 1563. Han var gift fyra gånger, första gången med Maria av Portugal som födde honom sonen Don Carlos. Elisabeth var hans tredje hustru som födde honom två döttrar, men dog i barnsäng med den tredje. Fjärde äktenskapet blev med hans nära 30 år yngre systerdotter, som födde honom sonen Filip. Liksom Filip II efterträdde denne sin far 1598.

Filip II enligt Schiller/Verdi

”Det är strängt och fruktansvärt som den grymme härskare som en gång byggt det”, yttrade Verdi då han besökte slottet Escorial i Madrid 1863. Fem år senare uruppfördes hans opera med Filip II som en av de centrala gestalterna. Såväl Schiller som Verdi gör ett rikt nyanserat och djupt mänskligt porträtt av en härskare med en makt som knappt går att föreställa sig i dag – men som inte har makten vare sig över sitt eget känsloliv eller över sina närmaste. Den historiska korrektheten i detta kan vi bara gissa oss till, men porträttet som sådant förefaller mycket vederhäftigt. Vad gäller yttre fakta är det denna roll som stämmer allra bäst mot den historiska verkligheten.

Anders Lorentzson

Anders Lorentzson har länge velat göra rollen som Filip II. Han har faktiskt också sett Escorial i Madrid, även om det var 19 år sedan, och imponerades också av kungens enorma bibliotek. Han sade då skämtsamt ”En dag blir jag kung över Spanien”. Inte visste han då hur rätt han hade, även om han vid det laget kände till rollen och hade sjungit Filips stora monolog. Privat har Anders varit gift 25 år med samma kvinna – ”Jag lekte av mig rommen innan”, skämtar han apropå Filips fyra hustrur och älskarinna. Anders har tre söner och betonar att han har ett mycket gott förhållande till sina söner, till skillnad från Filip. Sönerna spelar alla ett instrument – gitarr, bas eller trummor – så det blir ett helt kompband. På sin hustrus 50-årsdag var Anders vokalist till ”pojk-bandet”.


Om personen Filip säger han vidare att om man har sådan makt, ser man inga begränsningar. Men Storinkvisitorn och kyrkan begränsar hans makt, vilket är väldigt frustrerande för honom. Han inser också att han inte kan ha makten över sitt känsloliv, för känslor måste vara fria. Redan från början inser han att han aldrig kan tvinga Elisabeth att älska honom, den makten kan en människa aldrig få. Apropå religion säger sig Anders vara religiös, men hänför sig inte till någon bestämd religion. Religion har skapat mycket elände genom tiderna, det visar även denna historia, och han nämner Israel – Palestina-konflikten som exempel. ”Religion blir då ofta en täckmantel för att tillskansa sig mer makt och känns då inte särskilt äkta”, avslutar Anders Lorentzson.

Elisabet av Valois (Annalena Persson)

Don Carlos Elisabeth porträtt
Don Carlos, Kostymskiss av Bente Lykke Møller
Annalena Persson

Den historiska Elisabet

Elisabet levde 1545–1568 och var fransk prinsessa och dotter till Henrik II av Frankrike och Katarina av Medici. Hon blev först trolovad med den helt jämnårige Don Carlos 1559 men sedan ändrades det till fadern Filip II, som en garanti för fredsfördraget mellan Frankrike, Spanien, England och Savojen. Året därpå kom hon till Madrid som 15-åring och blev då drottning Isabel. Hon var sannolikt aldrig förälskad i Don Carlos, men då denne fängslades ska hon ha stängt in sig på sitt rum och gråtit i en vecka. Hon födde Filip två döttrar men dog i barnsäng med den tredje, samma år som Don Carlos bortgång.

Elisabet enligt Schiller/Verdi

Verdi lät sin librettist du Locle skriva till en första akt som inte har någon motsvarighet hos Schiller. Den akten utspelas i Frankrike och där får vi se hur Elisabets och Don Carlos blir förälskade som förlovade och hur hennes blivande make genom fredsfördraget ändras från sonen Don Carlos till fadern Filip II. (Denna första akt togs sedan bort till fyraktsversionen, den version som spelas på GöteborgsOperan.) Allt detta är helt historiskt korrekt, förutom att de unga tu aldrig lär ha varit förälskade. Däremot spreds det ut sådana rykten från protestantiskt håll för att misskreditera det spanska kungahuset, och det kan ha varit dem som Schiller tog fasta på. Och tur är väl det, för till deras duetter skrev Verdi något av sin allra vackraste musik.


Annalena Persson

Elisabet i Don Carlos är Annalena Perssons första Verdiroll. Hon trodde nog att den skulle komma mycket tidigare, eftersom hon gjorde en duett ur Don Carlos på Operahögskolans stora uppspel. Egentligen är det en mycket större utmaning nu efter all Wagner hon har sjungit, då Verdi stretchar rösten mycket mer och kräver en mer kultiverad sång. Annalena hoppas att detta ska ge näring åt de andra rollerna. Som många sena Verdiroller kombinerar Elisabet lyrisk och dramatisk sång på ett sätt som kan vara svårt att förena. Några Verdiroller framöver finns inte inplanerade för Annalena – dock ligger Lady Macbeth väldigt nära till hands. Om Elisabet som karaktär säger hon: ”Jag lider med henne! Detta hade kunnat vara nutid även om det inte handlar om kungafamiljer. För vissa tillhör det vardagen att inte ha några val, att vara som i ett fängelse med sin frustration. Jag tänker till exempel på människor som lever i andra kulturer. Och det räcker med att gå till början av 1900-talet, så bestämde ofta pappan vem man skulle gifta sig med. I alla roller jag gjort är det intressant att gå in i den speciella världen och sedan se sig om: var finns detta?



Inte i någon roll har jag behövt gå särskilt långt tillbaka.” Det svåra med denna roll är att hålla tillbaka. Roller som Isolde eller Salome har egentligen samma känslor och frustration, men de får uttrycka sig fritt. Annalena har också gått till sig själv och konstaterat att hon har stor erfarenhet av att ”gå omkring och svälja”, men gör det inte längre. ”Min mamma sa när hon var 60 år att nu bryr jag mig inte längre om vad folk tänker – för mig kom detta tidigare, tack och lov.” Annalena flyttade hemifrån tidigt, som 15-åring, alltså samma ålder som Elisabet hade när hon kom till Spanien. Hon började då på Karlstads musikgymnasium. Privat har hon också erfarenhet av att leva med en äldre man, även om hon gjort det av fri vilja – hon har varit tillsammans med en jazzmusiker i 17 år. De har en mycket efterlängtad dotter på fem år som är adopterad från Sydafrika. Den största likheten med Elisabet är dock att hon också har en styvson, som idag är 22 år. Men som bonusmamma (så heter det numera) åt honom sedan han var fem finns inte tillstymmelse till likheter med Elisabets öde, avslutar hon skrattande.

Prinsessan av Eboli (Susanne Resmark)

La princesa de Éboli
Kostymskiss, Eboli, av Bente Lykke Møller
Susanne Resmark

Den historiska Eboli

Eboli levde 1540–1592. Denna kvinna hette egentligen Ana de Mendoza y la Cerda, och blev som gift prinsessa av Eboli. Hon var dotter till vicekungen av Peru och gifte sig som tolvåring med Ruy Gomez de Silva, en barndomsvän till Filip II. De fick inte mindre än tio barn och efter makens död 1572 gick hon först i kloster. Men hennes ärelystnad förde henne samman med en annan av Filip II:s gunstlingar, statssekreteraren Antonio Pérez. De inledde en kärleksförbindelse men greps för stämplingar mot makten. Hon vägrade att be om nåd inför Filip II och sattes i fängelse där hon senare avled. Hon ansågs mycket vacker men härsklysten och ränkfull. Hennes skönhet stördes inte av att hon bar en lapp för ena ögat – det hade hon förlorat som ung i en duell med en page.

Eboli enligt Schiller/Verdi

Denna person har nästan inga historiska fakta som stämmer gentemot rollfiguren – förutom att hon förekom vid Filip II:s hov och att hon går i kloster vid ett tillfälle, samt att hon var mycket vacker. Det finns inga belägg för att hon skulle ha varit älskarinna åt Filip II – däremot åt män i hans närhet – och heller inte för att hon skulle ha varit förälskad i Don Carlos. Däremot stämmer här istället de inre egenskaperna, då såväl Schiller som Verdi skildrar henne som intrigant, härsklysten och passionerad. Men till sist förbannar hon sin skönhet som har lett henne in på fel vägar.

Susanne Resmark

Det första som händer när Susanne Resmark ska intervjuas är att hon tar fram läsglasögonen för att kunna läsa på pappret. Men hon har samma syn på båda ögonen, inget av dem är förlorat i duell – ”fast jag älskade fäktlektionerna på Operahögskolan” – se där ändå en likhet med verklighetens Eboli. ”Som hon älskade jag att rida, fäktas, flirta och jaga”, säger Susanne. Som ung tävlade Susanne, som är från Ängelholm, i ridning. Men hon fick sluta med det när sången tog över. Hon har även jaktlicens och har jagat älg och rådjur en hel del. Dessutom är hon lik Eboli genom att ha ”ett sjuhelsikes humör och temperament, men är samtidigt mycket levnadsglad”. Susanne har gjort denna krävande mezzoroll i två uppsättningar tidigare – båda i Köpenhamn – och säger om rollen att det för en gångs skull är mezzon och barytonen (Rodrigo, markisen av Posa) som driver handlingen framåt. Eboli kvävs inte av den spanska hovetiketten, utan tar mer för sig. Men hennes akilleshäl är kärleken till Don Carlos, menar Susanne, det är den som driver henne. Den gör att hon matar kungen med felaktig information om Elisabet med smyckeskrinet: ”Elisabet och hon hade varit nära väninnor, och Eboli tog dessutom hand om henne när hon kom till Spanien.


Jag tror att Eboli måste ha varit mätress åt Filip redan innan Elisabet kom, annars hade det varit otroligt. Att kungen sedan fortsätter beror nog på att Eboli är en frisk fläkt jämfört med den sorgsna Elisabet.” I sin stora aria sjunger Eboli att det är hennes skönhet som förstörde allt för henne. Susanne tolkar det som att det var för att kungen tyckte hon var vacker. Själv menar hon att skönheten sitter på ytan, men det första intrycket man får av en person avgör mycket. Själv vet hon vad hon talar om, då hon förra året genomgick en gastric by pass-operation och nu väger 50 kilo mindre. Det är mycket lättare att spela sådana här roller nu, tycker hon, även om hon aldrig har haft dåligt självförtroende på scenen. Förr hade hon nog vägrat att ligga på ett bord iförd negligé som hon nu ska göra. Det är också mycket lättare att dansa och gå ned på knä på scenen nu. Privat är Susanne gift med en civilingenjör sedan 16 år och har två barn på 14 och 12. De bor i en patriciervilla mitt i Ängelholm och har aldrig intrigerat eller stämplat mot makten…

Rodrigo, markisen av Posa, är operans femte huvudperson. Han har dock aldrig funnits i verkligheten utan är en fri skapelse av Schiller. På GöteborgsOperan görs han av Fredrik Zetterström.

Göran Gademan


Bente Lykke Møller

Bente Lycke Moller
Bente Lycke MollerFoto: Joakim Hovrevik

Bente Lykke Møller, scenograf och kostymdesigner, utbildade sig vid Statens Teaterskole i Köpenhamn och har sedan arbetat med både teater och opera i Danmark, Sverige, Norge, Spanien, Chile och Österrike. Tillsammans med sin man, regissören och förre Dramatenchefen Staffan Valdemar Holm, grundade hon 1988 Nyt Skandinavisk Førsøgs-teater. Paret har ansvarat för en rad uppsättningar på Det Kongelige Teater, Malmö Dramatiska Teater, Dramaten och Kungliga Operan. Bente Lykke Møller är också verksam som scenograf inom film och tv. År 2009 tilldelades hon Sydsvenskans kulturpris tillsammans med sin make.

Bente Lycke Mollers skor
Don Carlos, Kostymskiss av Bente Lykke Møller
Don Carlos, Kostymskiss av Bente Lykke Møller
Don Carlos, Kostymskiss av Bente Lykke Møller
Don Carlos, Kostymskisser av Bente Lykke Møller
Don Carlos, Kostymskiss av Bente Lykke Møller
Don Carlos, Kostymskiss av Bente Lykke Møller

Kostymskisser av Bente Lykke Møller

Lyssna

Spelar: Duetto - "io Vengo A Domandar Grazia Alla Mia Regi

Giuseppe Verdi. Stella, Cossotto, Labò, Bastianini, Gabriele Santini. Chorus and Orchestra of La Scala. Conductor Gabriele Santini.

Information

Opera i fyra akter av GIUSEPPE VERDI (1813–1901) Libretto JOSEPH MÉRY och CAMILLE DU LOCLE efter Schillers drama, reviderad version av Antonio Ghislanzoni

  • Genre: Opera
  • Säsong: 2010/2011
  • Ingår i Premiär: 20 Nov 2010
  • Sista föreställning: 26 Jan 2011
  • Plats:

    Stora scenen.

  • Längd: ca 3 tim 30 min inkl paus.

Pressbilder

Team

Dirigent   Christian Badea
Regi   Staffan Valdemar Holm
Sceografi och kostymdesign   Bente Lykke Møller
Ljusdesign   Torben Lendorph

Rollista

Filip II   Anders Lorentzson
Don Carlos   Tomas Lind
Rodrigo, markis av Posa   Fredrik Zetterström
Storinkvisitorn   Mats Almgren
En Munk   Peter Loguin
Elisabeth   Annalena Persson
Prinsessan av Eboli   Susanne Resmark
Tebaldo/Himmelska rösten   Mia Karlsson
Greve Lerma   Ingemar Anderson
Grevinnan av Aremberg   Isabel Fortes
GöteborgsOperans Kör
Extrakör
GöteborgsOperans Orkester
Statister
VGR ©2014 GöteborgsOperan · Nyhetsbrev · Facebook · Sitemap · Om webbplatsen · Sök · Kontakta