”Smart och klaustrofobisk” SR Kulturnytt

Elektra

Hämnden håller henne vid liv.

Ett filmklipp ur Elektra
”Övermänskligt bra”Expressen
”mycket välgjort och väl tänkt”DN
”en extraordinär sammansmältning av orkester och sångare”Borås Tidning
”Som helhet är det är som ett knytnävsslag. Smart och klaustrofobiskt.”SR Kulturnytt
”Göteborgsoperans orkester spelar oerhört säkert”Svenska dagbladet

Richard Strauss Elektra från 1909 går på högspänning från den första takten till den sista. Det är ett gastkramande drama som till och med sprängde tonalitetens gränser.

Den mytologiska berättelsen är ett klaustrofobiskt kretslopp där ingen lyckas bryta upp från sitt liv. Elektra är besatt av tanken på att mörda sin mor, som hämnd för att modern tillsammans med sin älskare tog livet av Elektras far. Sedan hans död har hon undan för undan brutits ned som människa. Men när hämnden väl är utförd har hon ingenting kvar att leva för.

Har man inte stött på Strauss förut kan det bli en överväldigande upplevelse. Elektra är en opera som gör det opera gör bäst – slinker förbi ditt intellekt, går rätt på känslorna, tar tag i ditt inre och vrider om, säger Stephen Langridge.
Mats Bäcker

Elektras kamp för att frigöra sig från misshandelns fysiska och psykiska ärr står i centrum för GöteborgsOperans konstnärlige ledare Stephen Langridges egen uppsättning. Vi är stolta att kunna besätta de krävande rollerna med husets egna sångare. ”Slutet kommer att bli saftigt – titelrollen måste ni ge till den mest dramatiska sångerska ni har”, skrev Strauss till teaterledningen inför urpremiären. 

På dirigentpulten blir det ett kärt återseende av Olaf Henzold, som anför den oceaniska orkesterstyrkan.

En lättläst beskrivning av handlingen

Kostymskisser av scenograf och kostymdesigner Conor Murphy


GöteborgsOperans Orkester spelar finalen ur Elektra på Göteborgs Kulturkalas 2016

ELEKTRA
KÄNSLOSTARK SOM FÅ

Artikel av Göran Gademan, dramaturg

Richard Strauss, 1922
Ferdinand Schmutzer

Med den skandalartade succén av Salome 1905 hade Richard Strauss fått sitt definitiva genombrott som operatonsättare, och hela Europa väntade med spänning på vad han skulle komma med härnäst. Trots alla dirigentuppdrag umgicks han självklart med tankar om att följa upp succén. Lustigt nog har nästa opera samma upprinnelse som Salome: en pjäs i Berlin regisserad av Max Reinhardt med Gertrud Eysoldt i titelrollen. Men författaren var denna gång den unge Hugo von Hofmannsthal och pjäsen hans omdiktning av Sofokles Elektra. Strauss, som sett uppförandet 1903 blev nyfiken på den tio år yngre författaren och kontaktade honom. Därmed inleddes ett av de riktigt stora kompositör-librettist-samarbetena inom operahistorien. Det skulle vara i 20 år och resultera i sex operor.

Få operor är så känslostarka som just Elektra, trots att den helt saknar en kärlekshistoria.

Hugo von Hofmannsthal, 1910
Nicola Perscheid

I kreativitet, ömsesidig respekt och kunnande nådde upphovsmännen en perfekt balans i sitt givande och tagande mellan text och musik. Eftersom de bodde på olika orter, samarbetade de genom brevväxling då Hofmannsthal bodde hela sitt liv i Wien. Där hade han tagit starka intryck av Freuds upptäckter på Berggasse. Hofmannsthal föreslog att de skulle utgå från den pjäs Elektra som Strauss hade sett, men tonsättaren var tveksam: det skulle bli alldeles för likt Salome, de måste komma med något nytt. Men Hofmannsthal menade att likheterna begränsades till en enaktare som hade framförts i Berlin med Gertrud Eysoldt i titelrollen, det var allt. För övrigt var de två verken totalt väsenskilda, enligt Hofmannsthal med helt olika färg i de båda dramerna: ”hos Salome är purpur och violett förhärskande i en kvalmig och tryckande atmosfär, hos Elektra däremot en blandning av natt och dag, mörker och ljus”. Till sist gav Strauss med sig men önskade två förändringar, i igenkänningsscenen med Orestes samt slutscenen. När raderna till Elektras igenkännande av brodern hade anlänt, skrev Strauss förtjust att hans nya samarbetspartner var den borne librettisten. 

Elektrakomplex och psykoanalys

Hofmannsthal har själv berättat att han fick sin idé till Elektradramat 1901, då han råkat läsa Sofokles Elektra och Shakespeares Richard III samtidigt: ”Genast förvandlade sig denna Elektragestalt till en annan. Också slutet fanns där genast: att hon inte kan leva vidare efteråt, att – när de dödande huggen fallit – hennes liv, hennes organ störtar samman, så som hos drönaren, när han fyllt sin uppgift att befrukta bidrottningen. Släktskapet med och motsatsen till Hamlet slog mig.” Elektras mor Klytaimnestra har mördat sin make Agamemnon tillsammans med älskaren Aighistos. Elektra är helt besatt av att hämnas sin fars död och väntar på att hennes bror Orestes ska komma hem för att utföra gärningen. För att tala med Freud så lider titelrollen av, som namnet antyder, ett svårt Elektrakomplex, alltså ett omvänt kvinnligt Oidipuskomplex. Det var inte för inte som Hofmannsthal hade tagit starka intryck av Freuds Drömtydning som kommit ut 1900.

Librettots omslag, 1909

Men det intressanta för Hofmannsthal var också att Elektra inte har något mer att leva för när hämnden är fullbordad, det blev hans drivkraft i skrivandet och hela dramat strävar fram emot det. Den som i operan skulle må bäst av ett besök hos doktor Freud är dock Klytaimnestra. Hon är dotterns motpol: vidskeplig, vällustig och ångestladdad, trots att hon har makten på sin sida. Elektra har frivilligt valt att leva bland hundarna på gården istället för att vara en prinsessa i palatset. Hon vägrar att spela med i spelet omkring henne och den tredje huvudpersonen är också hennes motsats, men i andra avseenden: den veka lillasystern Chrysothemis är anpassningsbar och längtar efter ett ”normalt” liv med man och barn. Men alla är lika instängda i den klaustrofobiska världen innanför Lejonporten i Mykene. Få operor är så känslostarka som just Elektra, trots att den helt saknar en kärlekshistoria.

Gigantiska röster

Strauss komponerade operan på tre år och i denna stora orkesteropera gick han ännu ett steg vidare – hans krav på rösterna är enorma. Till dirigenten von Schuch skrev han att slutet hade blivit saftigt och att titelrollen måste ges till den mest högdramatiska sångerska de hade. Och Elektra har blivit den kanske mest ouppnåeliga sopranrollen i hela operalitteraturen, förbehållen ett fåtal artister per generation. De tre kvinnliga huvudrollerna gjordes vid urpremiären av Annie Krull (Elektra), Ernestine Schumann-Heink (Klytaimnestra) och Margarethe Siems (Chrysothemis). Även lillasysterns parti är högst dramatiskt, men Siems var också den första som briljerade i Zerbinettas koloraturtirader i Ariadne på Naxos några år senare! Rösterna är liksom inbäddade i orkesterväven, och vid ett tillfälle under repetitionerna lär Strauss ha instruerat von Schuch: ”Spela starkare. Man kan fortfarande höra Schumann-Heink”.

Ernestine Schumann-Heink och Annie Krull

I just Klytaimnestras mezzoparti upphävde Strauss tonaliteten på ett par ställen i hennes monolog ”Ich habe keine gute Nächte” (Jag har inga goda nätter). Inspirerad av Wagners Tristanackord tog Strauss språnget fullt ut för att skildra Klytaimnestras groteska mardrömmar med ett atonalt tonspråk, om än en i kort sekvens. Strauss gick också vidare med sin ledmotivsstil som han utvecklat från Wagner: var och en av personerna har fått ledmotiv, liksom vissa förlopp och relationer. Som huvudtema kan man se den döde Agamemnons ledmotiv, vilket våldsamt inleder hela operan och kastar publiken rätt in i berättelsen. Under verkets sista takter ljuder det ännu, som att hans ande fortfarande svävar över hela förloppet. 

Elektra tog också tid på sig att spridas ut i världen, kanske på grund av att titelrollen är så svår att rollbesätta. Först efter trettio år då verket nått Metropolitan i New York, började det spelas på bredare front.

”En samling förryckta kvinnor”

Urpremiären väckte mer beundran mer än eufori och mottagandet var avvaktande. Efter Salome hade man kunnat vänta sig i princip vad som helst, och samma starka reaktion blev det knappast. Elektra tog också tid på sig att spridas ut i världen, kanske på grund av att titelrollen är så svår att rollbesätta. Först efter trettio år då verket nått Metropolitan i New York, började det spelas på bredare front. Strauss var nöjd med sitt verk, men insåg också att det inte gick att gå längre efter Salome och Elektra: ”I dem har jag gått till den yttersta gränsen för harmonik och psykisk polyfoni och för vad nutida mänskliga öron förmår uppfatta”.

Satirisk teckning av Felix Jüttner efter premiären, 1909

En som höll med honom var Schumann-Heink, som hade gjort Klytaimnestras roll i Dresden. Hon svor efteråt att aldrig mera sjunga sitt parti: "Det var förfärligt. Vi var en samling förryckta kvinnor. Elektra liknar ingenting annat. Vi har levat för att uppnå den yttersta gränsen för människorösten med Wagner. Men Strauss går utanpå honom. Hans krav på rösten är avskyvärda. Vi har nått gränsen och jag tror Strauss själv har förstått detta.” Strauss själv suckade: ”Nästa gång skriver jag en Mozartopera.” Och det var precis vad han gjorde – Rosenkavaljeren. Hans rebelliska fas var över.

#GOelektra

Kontakta oss

Christina Nilssons Gata, 411 04 Göteborg
Telefon (växel) 031–10 80 00
Biljettkassa och restaurang 031–13 13 00

Följ oss:

GöteborgsOperan – en del av En del av Västra Götalandsregionen