I afton 3 mars - sista föreställningen!

Efter sex av Giuseppe Verdis dramatiska verk på repertoaren är det mycket roligt att för första gången presentera hans komiska opera Falstaff på GöteborgsOperan.

”Myllrande musik, myllrande föreställning - här finns en klar och tydligt brittisk underhållningsiver.” SR Kulturnytt

”Lorentzsons Falstaff är magnifik med märgfull, mörk stämma och Windsorfruarna välsjungande och sluga.” SvD

”En uppsättning som mer än väl förtjänar att dra fulla hus varenda spelkväll.” Hallands Nyheter

Att GöteborgsOperan presenterar Falstaff har vi tre män att tacka. Giuseppe Verdi naturligtvis, som skrev operan 1893. Men även Shakespeare, som nästan 300 år tidigare skrev pjäserna som operan bygger på (Muntra fruarna i Windsor, Henrik IV). Och Adrian Noble, före detta konstnärlig ledare vid Royal Shakespeare Company, som regisserar uppsättningen här på GöteborgsOperan.

Föreställningen handlar om Sir John Falstaff, en riktigt självgod typ. Han gör misstaget att skicka kärleksbrev till två kvinnor samtidigt. Kvinnorna förstår givetvis snart vad Falstaff gjort och bestämmer sig för att lära honom en läxa. Tillsammans har Shakespeare, Verdi och Noble skapat en komisk opera med fartfyllda scener, fantastiska kläder och ett – för ovanlighetens skull – lyckligt slut! Falstaff måste du faktiskt se.

Dirigenten Anthony Bramall leder en rakt igenom välsjungen ensemble genom Verdis kniviga ensembler.” SvD

”Falstaff själv, Anders Lorentzson spänner över hela registret av bufflighet, övermod, ruelse och självironi med en röst som aldrig tappar en nyans.” GT/Expr

”Susanne Resmark, Mrs Quickly, sjunger så svidande vackert och agerar så avspänt att man önskar hennes parti vore större eller att man kunde stanna tiden vid hennes ”Reverenza!” GT/Expr

”Orkestern levde upp till sitt satus om Sveriges bästa operaorkester.” Borås Tidning

Artikeln är hämtad från GO Nyheter nr 4 2005

Den fascinerande huvudpersonen, Verdis fantastiska musik – och så frågade GöteborgsOperan precis i rätt tid.

Han arbetar lika gärna med opera, teater och film, den engelske regissören Adrian Noble. På frågan om skillnad har han ett oväntat svar.
– Olikheterna handlar mest om rytm, tidsintervall. Alltså om när jag blir tillfrågad. Film ska man börja med imorgon, bokstavligen. Opera är extremt åt andra hållet, de kan fråga sex år i förväg. Då säger jag normalt nej. Det är hemskt att binda upp sig så långt fram i tiden. Men jag ska faktiskt börja jobba med Macbeth på Metropolitan år 2007. De frågade mig redan 2002 och just för att det var ”Met” tackade jag ja.

GöteborgsOperan kontaktade Adrian Noble angående Falstaff förra året. Perfekt tajming och dessutom tycker Adrian Noble verkligen om operan Falstaff, som är baserad på William Shakespeares pjäs Muntra fruarna i Windsor. Fast den pjäsen avskyr han!
– Den är gräslig. Jag gillar inte personen Falstaff där, han är bara en glad gamäng. I Verdis opera är Falstaff mycket mer mångfacetterad och spännande.
Adrian Noble har alltid försökt undvika Windsorfruarna. Inte så lätt med 22 år i sträck hos Royal Shakespeare Company (RSC), de senaste 13 åren som ledare. Pjäsen har förstås funnits på repertoaren, men då han var chef kunde han sätta andra på att regissera just den.

År 2002 slutade Adrian Noble på RSC. För stort – 900 personer. För tungrott – sex teatrar, bland annat i Stratford och London. Han ville även göra annat och frilansar nu med hela världen som sitt arbetsfält.

När Adrian Noble anlände till GöteborgsOperan i början på oktober, var det hans första besök i Sverige, någonsin.
– Jag har inte hunnit se så mycket än, säger han efter tre veckor i stan. Flygplatsen, vägen från flygplatsen till operan, min lånade lägenhet 200 meter härifrån och mataffären. Det har varit fullt upp med Falstaff och så har jag omarbetat ett filmmanuskript, en amerikansk romantisk komedi med Meg Ryan i huvudrollen. Manuset blev klart klockan ett häromkvällen.

Helgerna skyndar sig Adrian Noble hem till familjen, som bor strax utanför London. Hans två små barn, en son och en dotter, har inte hunnit vänja sig vid att pappa är borta under veckorna.
– Jag saknar min fru och barnen jättemycket. När jag jobbade tre månader i New York kunde jag ta familjen med mig, det stämde med barnens lov och de missade inte så mycket skoltid.

Det finns en anekdot om när Adrian Noble regisserade pjäsen Kung Lear och skickade iväg skådespelarna till zoo för att studera djurens attityder och rörelsemönster. Har han något liknande trick för operans ensemble?
– Nej, ni har ju ingen djurpark här, säger han och skrattar. Med Kung Lear ville jag skapa en primitiv känsla, locka fram det vilda. För varje uppsättning har man olika metoder. Man tar till vad som behövs, beroende på ämne och på gruppen man arbetar med. Bra här på Operan är att de flesta verkar känna varandra, det underlättar. Om man kan bygga upp en atmosfär där folk känner frihet att påverka sin roll, då löser sig 70 procent av alla problem automatiskt.

Även om Adrian Noble tröttnade på att leda mastodonten Royal Shakespeare Company har han ingalunda tröttnat på Shakespeare. Och han låter förvånad när det slår honom att han till och med petat in lite Shakespeare i den amerikanska filmen med Meg Ryan.
– Inom litteraturen står han i en klass för sig, ingen annan författare är i närheten av Shakespeare. Jämför med kompositörerna. Beethoven och Mozart likvärdiga och många andra är lika bra.

Spekulationer – de dyker upp med jämna mellanrum – att Shakespeare inte skrivit sina egna pjäser avfärdar Adrian Noble som nonsens.
– Löjligt och onödigt. Folk är så snobbiga, de vill inte tro att en kille utan universitetsutbildning kunde vara så smart, säger han med eftertryck.
Adrian Noble har själv medelklassbakgrund, pappan var begravningsentreprenör och slet hårt för att familjen skulle klättra ett pinnhål på samhällsstegen.

Adrian Nobles kommande projekt spänner över ett brett register. Han ska göra pjäs av Pink Floyds the Wall på initiativ av megarockgruppens frontfigur Roger Waters.
Och så blir det tre operor i Frankrike.
– Jag är en medelhavskille, älskar värme, upplyser Adrian Noble.
Om han pratar franska? Nej, men han kan regissera på språket, säger han, alltid lika kvick i repliken.

Elisabeth Wikström

© 2005 GöteborgsOperan