Guys and Dolls

Timo Nieminen har sedan 1985 arbetat som sångare och skådespelare och medverkat i över 80 produktioner inom teater, opera, musikal, film, radioteater samt egna teater-, show- och ståuppföreställningar. Främst har han varit verksam i Göteborg, vid Stora Teatern, GöteborgsOperan, Stadsteatern och Folkteatern. Bland hans många roller är titelrollen i Sweeney Todd på Värmlandsoperan 2007, Riff-Raff i GöteborgsOperans uppsättning av The Rocky Horror Show 2006 samt på Stadsteatern Daddy i Cooking with Elvis, Hingsten Pekka (Horse) i Allt eller inget, Berger i Hair och Tiger Brown i Tolvskillingsoperan. På Folkteatern har han bl a spelat Officeren i Ett Drömspel och Sonen i Min Modiga Mor. De senaste åren har han också regisserad både teaterföreställningar och radioteater och i höst är han aktuell i filmen Karaokekungen.

På GöteborgsOperan har Timo Nieminen senast medverkat i My Fair Lady och i världspremiären av Wim Vandekeybus dansverk Black Biist.

Erik Gullbransson är sångare, skådespelare, entertainer och konferencier. Erik Gullbransson är en mångsidig artist och känd, inte minst, som en av landets få manliga jazzsångare med ett stort antal konsertturnéer och ett par album bakom sig. Han är en ofta anlitad gästartist med storband och orkestrar över hela Sverige. Som musikalartist har han gjort roller som Thenardiér i Les Misérables, Graf Arco i Mozart!, Berättaren i Blodsbröder och Domare Turpin i Sweeney Todd.

På GöteborgsOperan har Erik Gullbransson medverkat i Les Misérables, Jesus Christ Superstar, Miss Saigon och senast som Alfred P Doolittle i My Fair Lady. Han har även medverkat vid flera av GO:s Trettondagskonserter.

Gangstern må vara yrkesbrottsling, men han är det med stil. Han klär sig exklusivt och omger sig med vackra saker och vackra kvinnor. Lojalitet och heder är hans honnörsord och familjen – både den egna och brottssyndikatet – går före allt. Högt upp i hierarkin är han dessutom en välsmord affärsman med omfattande ekonomisk makt.

För vissa räcker detta för att ogenerat beundra gangstern, eller åtminstone den romantiserade bilden av honom. En brottsling med hederskodex är ju ändå rätt hyvens. För manusförfattare är han ett tacksamt material och nya versioner av gangstern dyker ständigt upp i litteraturen, på scenen, på filmduken och i våra tv-apparater.

Journalisten och författaren Damon Runyon, vars noveller ligger till grund för musikalen Guys and Dolls, var själv bekant med gangsterkungen Al Capone och skildrade den undre världen i 1920- och 1930-talets USA på ett pricksäkert och underhållande sätt. Gangstern i hans berättelser ägnar sig åt "affärsorganisation" och tvingas bara ibland, mot sin vilja, att försvara sig med våld mot illvilliga konkurrenter.

Verklighetens gangster var antagligen inte mer sympatisk då än han är nu. I dag hittar man honom i stora kriminella organisationer som är svåra att komma åt eftersom illegalt förvärvat kapital snabbt pumpas in i legala affärsverksamheter. I Roberto Savianos bok Gomorra från 2006, som senare också blivit film, skildras Camorraklanens komplexa brottsliga verksamhet i Neapel, en verksamhet som finns på alla nivåer och styr hela samhällen.

Även i den svenska litteraturen har strålkastarljuset börjat riktas mot den nutida gangstern. Boken Svensk maffia av journalisterna Lasse Wierup och Matti Larsson beskriver ingående de kriminella mc-gängens strukturer som vilar på hundraprocentig lojalitet och brutalt våld à la maffiamodell. Jens Lapidus succéroman Snabba cash handlar om narkotikahandeln inom den jugoslaviska maffian i Sverige. Karolina Ramqvists roman Flickvännen sätter fokus på den i gangstersammanhang sällan skildrade hustrun, hon som helst vet så lite som möjligt om makens förehavanden men gärna åtnjuter frukten av hans arbete. Att gangstern är något av en ikon märks också i den nutida musiken. Inom hip-hopen har gangsterrap blivit en helt egen genre. Texterna består av verbala angrepp på samhället i allmänhet och polisen i synnerhet, men är också till stor del ett kaxigt skrytande om rapparnas förmögenheter och statussymboler i form av lyxbilar, smycken och märkeskläder. Inte en lika sympatisk gangster, men likväl beundrad av många unga med drömmar om att ”bli någon”.

Kanske går en del av vårt svärmeri för gangstern att förklara med att han helt enkelt tilltalar en rebellisk, förbjuden sida hos oss. Det är roligare att heja på killen som är smartare än systemet, än polisen som följer reglerna till punkt och pricka. Det är dessutom enklare att identifiera sig med en propert klädd gangster som värnar om familjen och som vill göra sig en hacka genom smarta affärer, än att relatera till en simpel snabbköpsrånare med missbrukarproblem.

Därför fortsätter vi att se på maffiafilmer och hoppas på att typer med namn som Stefano ”The Animal” Fabrini i slutändan kommer undan med skinnet i behåll. Vi skrattar åt de dumma gangstrarna Harry Clark och Jack Diamond som ska pressa Fred Graham på pengar i Kiss me Kate. Och vi vill att präktiga Sarah Brown ska falla för Sky Masterson i Guys and Dolls, trots att han är en hal typ som bara har bjudit ut henne för att vinna en vadslagning.

Från GöteborgsOperans generalprogram 2009/2010.