Spelas t o m 4 juni 2017
Köp biljett

La traviata

Ett maktspel om heder och ömsint kärlek.

Opera i tre akter av Giuseppe Verdi (1813-1901).
Libretto Francesco Maria Piave efter Alexandre Dumas D Y:s pjäs Kameliadamen.

Sjungs på italienska med svensk översättning på textmaskin.

”Kerstin Avemo gör en briljant gestaltning”Göteborgs-Posten
“Avemo gestaltar med en sådan otrolig tajming att man blir fullkomligt chockad. På en sekund har det sotsvarta blivit självlysande – samtidigt som liv och död har bytt plats. Åk och se!”Dagens Nyheter
”En mäktig och omtumlande upplevelse som biter sig fast”Borås Tidning
”fullständigt briljant!”SR P4 Sjuhärad

Violetta lever ett vilt och dekadent liv som lyxprostituerad i samhällets innekretsar. När hon möter gentlemannen Alfredo blir hon, för första gången i sitt liv, förälskad. Tillsammans rymmer de för att leva ett idylliskt lantliv. Men Alfredos stränge far, som inte vill se familjens goda rykte fläckas ned, lyckas övertala den allvarligt sjuka Violetta att avstå från den ende hon verkligen älskat – just för att hon älskar honom. Förtvivlad skämmer Alfredo ut Violetta, utan att ana den ädla anledningen till hennes svek.

Trots att La traviata skrevs 1853 provocerar historien om Violetta än idag. En ung kvinna som lever på sin skönhet i en värld där makt, pengar och status är det enda som räknas. Musiken och historien, med sitt direkta tilltal, har gjort operan till en av de mest kända.

David Radoks elegant tidlösa uppsättning hade premiär på GöteborgsOperan 2007 och har sedan dess blivit en återkommande klassiker på Det Kongelige Teater i Köpenhamn.

Det olyckliga kärleksparet gestaltas av en superb och av Göteborgspubliken hett efterlängtad duo: koloratursopranen Kerstin Avemo och tenoren Bülent Bezdüz. Den som upplevde vår Lucia di Lammermoor (2011) vet vad denna duo kan uppnå tillsammans. Med virtuosen Giancarlo Andretta på dirigentpulten blir detta en uppsättning som kan få hjärtan att brista.


En lättläst beskrivning av handlingen


Pausbeställningar från caféet

Caféet öppnar 75 minuter före föreställningsstart.
Pausbeställningar görs på plats i caféet innan ni går in i salongen. 
Pausbeställningar serveras i 2:a pausen.
Serveringen är öppen för försäljning över disk i både 1:a och 2:a pausen.

Mästerverk med förhinder

Upprinnelsen till La Traviata ligger i att Giuseppe Verdi tillsammans med sin sambo Giuseppina Strepponi i Paris hade sett premiären av Alexandre Dumas d y:s Kameliadamen i februari 1852. Pjäsen var Dumas dramatisering av sin roman, där han återger sin egen kärlekshistoria med den tidens mest omtalade demi-monde inom jetset-livet, Marie Duplessis. Vad såg Verdi och hans livskamrat i det som gestaltades på scenen? Troligen såg Verdi redan från början ett librettoämne i Kameliadamen, även om han först höll det för sig själv. Och det hade han säkert skäl till - han måste ha insett att ämnet var annorlunda, modernt, känslosamt och vågat. Det var helt olikt alla andra ämnen som han gestaltat tidigare: ingen rafflande yttre handling i historisk tid med intriger och onda uppsåt. Istället en historia berättad med tyngdpunkten på det inre planet och ganska vanliga människor av kött och blod. 

Giuseppe Verdi ca 1870

Ett självbiografiskt libretto?

Det har spekulerats i om paret Verdi-Strepponi även såg sin egen situation gestaltad i dramat. Giuseppina hade som uppburen operasångerska varit älskarinna till en känd tenor och fött honom två söner som adopterats bort. Hennes utomäktenskapliga förbindelse med änklingen Verdi sågs inte med blida ögon av omgivningen, och byskvallret i Busseto kulminerade just året 1852. Verdis tidigare svärfar och mentor Antonio Barezzi såg sig tvungen att ta Verdi i upptuktelse. Inte för att han valt en ny kvinna efter hans dotter, utan för att de levde ihop utan att vara gifta. Verdi som alltid sett Barezzi som en andlig far, tog illa vid sig. Han försvarade sitt och Giuseppinas fria och oberoende liv i ett brev till svärfadern med stor värdighet. I Barezzi kan den som vill se den tredje huvudrollen i operan, fader Germont, men frågan är hur långt man kan dra denna parallell till La Traviata. Det är sant att Giuseppina vid denna tid tog aktiv del i Verdis operaskapande, men att tro att Verdi skulle gestalta sin egen blivande hustru som en parisisk demi-monde förefaller mer osannolikt. Vilka paralleller Verdi och hans Giuseppina ändå skulle dra till sitt eget liv förblir en väl dold hemlighet. 

Kanske var han orolig för att ämnet och den moderna miljön skulle chockera. Men i ett brev till en vän erkände han att den moderna inramningen tilltalade honom, ett ”ämne från vår egen tid” som han uttryckte det.

Då Verdi kommit hem från Paris och tillsammans med Piave diskuterade olika ämnen för nästa beställning från La Fenice i Venedig, anlände äntligen en kopia av Dumas pjäs Kameliadamen. Uppenbarligen hade han hela tiden haft den i åtanke, men inte velat nämna något förrän han också hade läst den. Kanske var han orolig för att ämnet och den moderna miljön skulle chockera. Men i ett brev till en vän erkände han att den moderna inramningen tilltalade honom, ett ”ämne från vår egen tid” som han uttryckte det. Piaves libretto innehåller stora likheter med, men också stora skillnader från ursprungsdramat. Marguerite Gautier är mer idealiserad redan i pjäsen jämfört med romanen och hennes kallt affärsmässiga och promiskuösa sidor är där betydligt nedtonade. Och vad som inte lät sig göras på en boulevardteater i Paris, lät sig ännu mindre göras på en operascen i Italien. Därför innehåller operans text enbart det faktum att Violetta är kurtisan. Piave har av samma skäl opererat bort hela Dumas andra akt, där Marguerite försöker låna pengar av en tidigare älskare för att kunna bosätta sig på landet med Armand. Men från och med faderns besök på landet, där handlingen börjar anta tragiska dimensioner, liknar de betydligt mer varandra. I flera partier följer också Piave ordagrant Dumas replikskiften. Fadern har getts betydligt större utrymme i pjäsen, då det inom den italienska operan var obligatoriskt med en huvudroll för barytonen. Dessa tillägg (hans uppdykande på Floras fest i andra aktens final och besöket på Violettas dödsbädd) gör även fadern mer sympatiskt skildrad än i pjäsen. 

Då Verdi komponerade vidare på La Traviata, kom så de problem som han hade gruvat sig för: ledningen för Teatro La Fenice oroade sig för publikens reaktioner inför en helt modern inramning. Det är ändå litet underligt, med tanke på att Dumas pjäs skulle spelas i Venedig samma år. Verdi lät hälsa att han önskade en samtida miljö, bland annat med hänvisning till den dansmusik som skulle spelas utanför scenen i första akten. Till sist tvingades han att ge med sig, men lät hälsa via Piave att han inte tillät några peruker. Att döma av tidsangivelsen verkar det som om Verdi fick ge sig även på den punkten: ”Paris och dess omgivningar omkring år 1700” står det på affischen. Illustrationen på det tryckta partituret visar också tydligt en kostymering runt denna tid.

Illustration från urpremiären i Venedig 1853

”Fel” sångare

La Traviatas urpremiär 1853 blev ett stort fiasko, och uppfattningen har länge varit att det berodde på publikens chock över att se sig själva i den moderna miljön på scenen. Detta är alltså feluppfattning, då teatern tvingade fram en tillbakaflyttning i tid redan innan premiären. Fiaskot berodde snarare på att sångarna inte kunde göra Verdis opera rättvisa, varken sångligt eller dramatiskt. Verdi hade redan från början oroat sig för hur rollbesättningen skulle se ut, speciellt i Violettas roll. Då det stod klart att Fanny Salvini-Donatelli skulle göra rollen, försökte han förgäves engagera någon annan sopran. Efter att ha hotat med att dra in sitt verk, tycks Verdi ha gett upp och ställt in sig på ett misslyckande.

Salvini-Donatelli var en sopran av den gamla skolan, mycket briljant i koloraturerna men utan förmåga till dramatisk gestaltning. Det gjorde att hon enbart lyckades med första akten, och när man kommit till sista akten och doktorn förkunnade att den lungsjuka Violetta bara hade några timmar kvar att leva, brast publiken ut i ett hånfullt skratt. Salvini-Donatelli var nämligen mycket rundlagd. Tenoren Lodovico Graziani som Alfredo var kraftigt indisponerad och Felice Varesi, som haft sådana framgångar som Rigoletto två år innan, var på nedåtgående och mycket besviken över sitt parti. Han hade svårt att finna sig tillrätta i den annorlunda miljön och finstämda personteckningen. 

La Traviata har en förfining och intimitet som ingen av Verdis tidigare operor. Skeendet flyter ledigt i perfekt samklang med musiken, och han har ytterligare förfinat sångpartiernas parlando över orkestern i de olika festscenerna

Troligen kände Verdi på sig att felet låg hos sångarna och även kritikerna var inne på linjen att det inte gick att bedöma verket förrän det var bättre sjunget. Verdi drog tillbaka sitt partitur efter några föreställningar och avböjde erbjudanden från andra operahus om att spela verket. Efter en minimal bearbetning lät han ett mindre operahus i Venedig spela La Traviata med Piave som regissör och Maria Spezia som Violetta. Hon var av en helt annan typ än Salvini - mjuk, ömsint och passionerad. Det vände omedelbart och framgången blev oerhörd. Verket spred sig snabbt ut över Europa, men den fortsatte att spelas i barockmiljö ända fram till 1890-talet, och då hörde ju 1850-talet redan till en förgången era.

Intimt musikdrama i salongsmiljö

La Traviata har en förfining och intimitet som ingen av Verdis tidigare operor. Skeendet flyter ledigt i perfekt samklang med musiken, och han har ytterligare förfinat sångpartiernas parlando över orkestern i de olika festscenerna. Verket är som ett samtida salongsdrama flyttat till operascenen. Kortspelsscenen i andra aktens final är ett skolexempel i musikdramatisk gestaltning, där orkestern fångar stämningen i rummet och talar om hur personerna egentligen känner sig. I den möts Violetta och Alfredo oväntat på Floras fest, efter att hon brevledes har brutit deras förbindelse. Violettas förre och nuvarande älskare, Alfredo och baron Douphol, möts i ett parti kort där baronen förlorar alla pengar till Alfredo, varpå de bestämmer sig för att duellera när festen slutat. Här lyckas Verdi i sin musik skildra det som ligger bakom texten, men som inte sägs i ord av personerna på scenen. Ett hetsigt tema löper hela tiden i träblåsarna som bakgrund till de till synes oberörda replikerna som fälls. Temat ger uttryck för den underliggande stress och vånda som personerna verkligen känner, men som de gör allt för att dölja. Den enda som bryter sig ur detta konverserande är Violetta, som i i sångbara kantilenor för sig själv ger uttryck åt sitt dilemma. La Traviata innebar ett stort steg framåt i den dittills så bel canto-inriktade italienska operan. 

Göran Gademan
Dramaturg 

#GOlatraviata

Spelplan

maj 2017

ons 24/5
19:00
Stora scenen 
fre 26/5
19:00
Stora scenen 
sön 28/5
15:00
Stora scenen 
ons 31/5
19:00
Stora scenen 

juni 2017

fre 2/6
19:00
Stora scenen 
sön 4/6
18:00
Stora scenen 
Sista föreställning

Kontakta oss

Christina Nilssons Gata, 411 04 Göteborg
Telefon (växel) 031–10 80 00
Biljettkassa och restaurang 031–13 13 00

Följ oss:

GöteborgsOperan – en del av En del av Västra Götalandsregionen