Lucrezia Borgia

Opera. Regissören för supersuccén Arabella är tillbaka. Denna gång tar Christof Loy sig an en beryktad giftmörderska som förälskar sig i sin egen son.

”Kaskader av toner och smärta.” Aftonbladet
”Sparsmakat med precision.” GP
”… en av de mest hjärtslitande slutscener jag har sett.” DN
”Detta är belcanto när den är som bäst!” Radio Sjuhärad

Med Donizettis Lucrezia Borgia fortsätter den framgångsrika bel canto-linjen med vår förste gästdirigent Giancarlo Andretta som dirigent. Verket, som inte spelats på en svensk scen sedan 1903 och i Göteborg enbart 1864, bjuder på bedövande skönsång med en grandios, mångfacetterad operahjältinna i centrum: Lucrezia Borgia. Denna beryktade giftmörderska förälskar sig i en ung man som till slut visar sig vara hennes egen son...

Uppsättningen kommer från Bayerische Staatsoper i München, där den hade stora framgångar med Christof Loy som regissör. Han är ett av de stora namnen på regihimlen just nu, och återkommer till GöteborgsOperan efter Arabella och Faust. I sin sparsmakade uppsättning betonar han Lucrezia Borgias olika skepnader och ”roller” hon spelar i de mest skiftande sammanhang. Sonen Gennaro och hans kumpaner gestaltas mångtydigt som college-pojkar i internatmiljö.

Titelrollen gjordes i München av Edita Gruberova, medan vi här får möta en senare generations sångstjärna i den ryska koloratursopranen Katja Levin. Hon har tidigare haft framgångar som Lucrezia Borgia i bland annat Bologna. Som Gennaro återkommer den turkiske tenoren Bülent Bezdüz till oss efter att ha gestaltat Rodolfo i Bohème och Edgardo i Lucia di Lammermoor. De övriga två huvudrollerna – Lucrezias ondskefulle make Don Alfonso, och Orsini, Gennaros gode vän, görs av två sångare väl bekanta för Göteborgspubliken: barytonen Mats Persson och mezzosopranen Ann-Kristin Jones. Räkna med en sångarfest under tretton föreställningar i ett oerhört starkt operadrama.

Giancarlo Andretta, dirigent
Giancarlo Andretta, dirigentFoto: Joakim Hovrevik

Titta på en film från föreställningen

Titta på bilder från föreställningen


Lucrezia Borgia

Då Gaetano Donizetti fick sitt genombrott på La Scala i Milano 1830 med operan Anna Bolena, hade han redan skrivit hälften av sina 70 operor – samtliga tillkomna innan han hade hunnit fylla 46 år! Från och med detta genombrott gjorde han sig fri från Rossinis stil och hans namn spreds ut över världen. På samma prestigefyllda scen uruppfördes sedan i rask takt Kärleksdrycken (1832) och Lucrezia Borgia (1833). Och två år senare fullbordade han sin mest kända tragiska opera, Lucia di Lammermoor.

Donizetti
Gaetano Donizetti (1797-1848)

Svårigheter inför urpremiären

Då Donizetti fick ett anbud inför säsongsinvigningen på Annandag jul 1833, bestämdes att man skulle utgå från Victor Hugos melodramatiska pjäs Lucrèce Borgia. Den hade slagit igenom i Paris bara ett halvår tidigare. Idén var Donizettis, han hade särskilt gått igång på en scen mot slutet då giftmörderskan Lucrezia Borgia ställt i ordning fem likkistor för sina offer på banketten. Men censuren stoppade detta tilltag och hotade med att inte tillåta operan. Att denna person, som historiskt var dotter till en påve, dessutom skulle förälska sig i sin egen son som hon till sist mördar av misstag, var väl magstarkt för censuren. Men operan tilläts; dock fick Lucrezias sista fem offer dö utanför scenen och några likkistor ställdes aldrig fram. Librettist blev Felice Romani, den tidens mest erfarne och störste som skrev texter till såväl Rossini, Bellini, Donizetti som den tidige Verdi.

Vid denna tid i Italien, även kallad bel canto-eran, var det viktigaste för en operachef att ha tillräckligt publikdragande och skickliga sångare – ibland till och med viktigare än att ha ”rätt” kompositör. Till Lucrezia Borgia hade man sopranen Henriette Méric-Lalande, av fransk börd men med en tioårig karriär i Italien bakom sig. Hennes stjärna hade dock börjat dala och den vokala spänsten var inte vad den en gång varit. Därför var hon rädd att prova något som var nytt och annorlunda för henne. Det första kravet hon framställde – att hon vägrade visa sig iförd karnevalsmask vid sin första entré och att därmed riskera att inte igenkännas och gå miste om sin entréapplåd – var lätt att uppfylla.

Madame Méric-Lalande kunde istället komma in med masken i handen. Värre var det med slutscenen: hon krävde av Donizetti en slutcabaletta, som brukligt var i en stor primadonneopera. Kompositören hävdade det osannolika i att en mor, som just förlorat sin son för egen hand, skulle vräka ur sig en massa koloraturkaskader. Men hon vägrade ge sig, så Romani fick kasta ur sig åtta versrader. Enligt ryktet tonsatte Donizetti dessa rader med flit så svårt för sångerskan, i det vokala skick hon då befann sig, att hon föll igenom. Det gjorde däremot inte operan som helhet utan blev en skaplig framgång för den senaste tonsättarstjärnan på operahimlen.

Däremot blev det fortsatta svårigheter med censuren då operan skulle spelas på andra scener i Italien. Ättlingar till Borgia-familjen hade utnyttjat sina kontakter med Vatikanen för att få operan stoppad. Verket fick därför spelas under en mängd andra olika titlar och med diverse textbearbetningar. Då den skulle spelas i Paris 1840 hävdade Victor Hugo i domstol att librettisten Romani hade använt hans pjäs utan tillstånd. Dock kunde medling ske och till en nypremiär på La Scala återställde kompositören slutscenen så som han ursprungligen ville ha den – utan sopranens slutcabaletta och operan slutade istället med sonen Gennaros dödsscen. Detta slut görs dock numera sällan, och på GöteborgsOperan ges den ursprungliga versionen. Däremot kommer arian ”T’amo qual dama un angelo” för Gennaro i inledningen till andra akten att göras i Göteborg. Den skrev Donizetti till senare för tenoren Nicolai Ivanoff, eftersom Gennaro annars inte har någon egen aria.


En rafflande handling

Operan handlar om Lucrezia Borgia, hertiginna av Ferrara och gift för tredje gången. Hennes nuvarande make är Alfonso d’Este, vars basroll utgör den tredje huvudpersonen. Den fjärde är Gennaros vän Orsini, skriven som en byxroll för en altsångerska. Gennaro och Orsini tillhör adelssläkter som Lucrezia har gjort en mängd oförrätter emot och till och med delvis utplånat. Flera unga representanter för dessa släkter utgörs av en mängd mindre ensembleroller. Att Gennaro egentligen är Lucrezias son får han veta först i slutscenen, efter att Lucrezia själv fått denna förklaring till varför hon dragits till denne unge man: det var blodets röst som talade. Alla spionerar på alla i denna opera, inte minst herrskapet Alfonso och Lucrezia; hon varnar honom flera gånger för att sluta som en i raden, ”Borgias tredje make” – och då knappast genom skilsmässa… Då Lucrezia som hämnd för en kränkning från Gennaros vänner förgiftar dem allihop, hade hon inte räknat med att Gennaro själv skulle dyka upp vid denna illustra bankett. Sonen dör i sin moders armar.


Den verkliga Lucrezia Borgia

Det är inte mycket som stämmer gentemot den historiska Lucrezia Borgia (1480-1519). Visserligen var Alfonso d’Este, hertig av Ferrara, hennes tredje make. Men hon var snarare ett offer för makthungriga män i sin egen familj: de första två giftermålen var ett led i faderns och broderns maktpolitik, och det var brodern som röjde hennes andre make ur vägen. Och hennes far blev mycket riktigt påve, Alexander VI. Efter att fadern dött och brodern drivits i landsflykt kunde Lucrezia istället leva lyckligt familjeliv med Alfonso, som hon födde sju barn. Knappast det dödsdans-liknande äktenskap som framställs i Hugos pjäs och Romanis libretto. Hugos drama är dessutom ”värre” än operan genom att Gennaros far egentligen är denne ondskefulle bror till Lucrezia. Detta faktum är helt borttaget från Romanis libretto, där man istället svävar i ovisshet vem Gennaros far är.

Lucrezia Borgia - historisk målning
Den verkliga Lucrezia Borgia, målning av Bartolomeo Veneto

Lucrezia Borgia - Joan Sutherland
Joan Sutherland som Lucrezia Borgia

En storartad primadonneroll

Donizettis opera spreds till London, New York och många andra städer men blev sällan någon ofta spelad opera. Till Sverige kom den 1853 på Kungliga Operan och spelades i Göteborg 1864 genom ett utländskt gästspel. Däremot har den blivit en eftertraktad roll för primadonnor med förmåga till vokala excesser: Giulia Grisi, Therese Tietjens, Leyla Gencer, Montserrat Caballé, Joan Sutherland och Edita Gruberova. I Sverige har den inte spelats sedan 1903 (då fortfarande på Stockholmsoperan) förutom ett konsertant framförande med Joan Sutherland under tidigt 1980-tal. Orsinis dryckesvisa från sista akten har dock varit ett populärt konsertnummer ända sedan urpremiären.

Christof Loy har i sin uppsättning, som hade premiär i München 2009 med Edita Gruberova i titelrollen, valt att ta fasta på de olika motsägelsefulla gestalter som Lucrezia väljer att eller tvingas att ikläda sig. I första scenen är hon renässanskvinnan och den längtande modern, klädd i rött. Nästa gång hon tycker upp är hon tuff affärskvinna, iförd långbyxor och knytblus, som förhandlar med sin make och andra potentater. I sista bilden – den fatala banketten – uppfyller hon bilden av Lucrezia Borgia som den beryktade giftmörderskan, klädd i svart med lång vit peruk. Loy väljer dessutom att ta fasta på det trauma som mor och son utsatts för genom att leva hela livet skilda från varandra, utan att veta vem den andre är. Gennaros kumpaner skildras som ett ungt manligt kollektiv, närmast som studenter på ett college. Den sparsmakade scenografin tar fasta på namnet ”Borgia”, vars skylt helt enligt handlingen berövas sitt B och blir ”Orgia”. Ett omtumlande drama och en riktig sångarfest kan det räknas med då Katja Levin, Bülent Bezdüz, Mats Persson och Ann-Kristin Jones gör de fyra huvudrollerna med Giancarlo Andretta på pulten.

Göran Gademan, dramaturg


Isabel Eriksson, prao från å.k. 8,
har sett en repetition av Lucrezia Borgia

Lucrezia Borgia är en mycket dramatisk opera i prolog och två akter av Gaetano Donizetti (1797-1848) där musiken framhäver den melodramatiska karaktären och känslorna. Med stark inlevelse har kompositören målat upp en otraditionell historia full av kärlek där en pojke i dödens stund får veta att kvinnan han både älskar, hatar och fruktar är hans mor. Och trots att hon på nytt sträcker livet mot honom väljer han att följa sin giftmördade bästa vän Orsini i döden. Åter lämnad i en mörk värld full av intriger där hon aldrig tillåts att vara sig själv blir modern Lucrezia galen av sorg.

Mötet mellan äkta kärlek och skoningslösa beslut leder ofta till dramatiska situationer och stämningar där en spricka av ljus uppstår av all vänskap och kärlek i en annars så svår tid.

Hela upplevelsen stärks av den vackra romantiska operamusiken, språket som innehåller mängder av namn på Italienska platser från rennäsansens förstehov som bryts mot många moderna kostymer och den hårda men passande scenografin.

Texten är skriven efter genomdraget den 20 mars på Stora Scenen, utan orkestern men med pianoackompanjemang vilket gjorde att körens och solisternas vackra röster framträdde. Jag ser fram mot att se förställningen igen och då med orkestern.

Jag var även på presentationen av kommande säsong där jag fick upp ögonen för den nyskapande - och ibland komiska! - stilen hos Göteborgs Operans danskompani. Tillsammans gör husets olika delar uppsättningar som vi vill se om och om igen.

Isabel Eriksson
Den 20 mars 2012
Prao från Waldorfskolan i Lund
Klass 8

Handskrivet textark
Isabel Erikssons text

Ett fatalt operaår


En del kanske minns säsongpresentationen för snart ett år sedan, då operarepertoaren 2011/12 avslöjades. In på scenen kom då tre mordiska damer – de sångerskor som skulle gestalta Salome, Tosca och Lucrezia Borgia. Mellan ariorna försökte de diskret medelst yxa, kniv och gift ha ihjäl varandra så att var och en skulle kunna glänsa ensam. (Den fjärde, Lady Macbeth från Mzensk, var sjuk så frågan var om hon på något sätt hade hindrats från att komma av de övriga tre …) Temat anknöt till de fyra mörderskor som har varit den starka kost operabesökarna bjudits denna säsong. I skrivande stund väntas på den fjärde, den beryktade massmörderskan Lucrezia Borgia med smak för pikanta giftdrycker. Hon kommer att börja sina härjningar 31 mars, men eftersom uppsättningen redan gått i München kan vi redan nu summera hur många som egentligen har fått sätta livet till på operasidan denna säsong.

Salome är väl den som skulle komma undan med enbart anstiftan till mord i en rättegång, eftersom hon begär Johannes Döparens huvud på ett fat. Men i Peter Konwitschnys uppsättning överlever faktiskt Johannes, eftersom enbart en attrapp av ett huvud kommer nedsinglande från taket. Den riktige Johannes kunde ses rymma från scenen tillsammans med Salome. Men de med smak för blod och död blev rikligt kompenserade, eftersom uppsättningen visade sig höja vår dödsstatistik betydligt: samtliga roller på scenen förutom Herodes, Herodias, Johannes och Salome hade ihjäl varandra under slutet av slöjornas dans. Summa 11 personer. Narraboth hade ju redan tidigare skjutits av Herodes, vilket ger ett delresultat på 12 personer.

Av de fyra damerna skulle även Tosca klara sig lindrigare undan i en rättegång – efter att hon kört kniven i Scarpia hade hennes försvarsadvokat kunnat insistera på nödvärn. Tosca är enligt originalet den opera som låter flest huvudroller dö: alla tre faktiskt, plus Angelotti vars självmord omtalas i andra akten. Något försök att få upp dödsstatistiken som i Salome går här inte att skönja; vi får nöja oss med fyra döda.

Katerina Ismajlova, titelrollen i Lady Macbeth från Mzensk, skulle inte ha haft mycket att komma med i en rättegång – hennes uppsåt hade lätt kunnat styrkas av åklagaren. Svärfadern mördar hon på eget bevåg genom att blanda råttgift i hans svampsoppa. Sin make stryper hon med sin älskares livrem, samtidigt som älskaren tilldelar slag mot huvudet med tungt föremål. Att maken kort innan hade försökt slå henne håller nog inte som nödvärn, och straffsatsen hade knappt ens kunnat sänkas till dråp. I slutscenen låter Katerina det lyckade svampsoppereceptet få ett extra ärevarv. Efter att själv ha slurpat i sig några klunkar, låter hon en rival ta del av innehållet via en raffinerad lesbisk tungkyss. Summa: 4 döda, varav ett självmord.

Slutet i Victor Hugos melodramatiska pjäs Lucrezia Borgia var så magstarkt att censuren försökte förbjuda Donizetti att tonsätta stycket. Där ställer nämligen hjältinnan fem likkistor i beredskap för sina sista offer för de beryktade giftblandningarna. Regissören Christof Loy har löst detta mycket elegant: de fem stannar och när de dör sätter de sig på stolar med ryggen åt publiken. Trots att hjälten Gennaro undgått förgiftningsdöden redan under första akten med hjälp av ett motgift, undkommer han i slutscenen inte den starka cocktail som – ska det visa sig – hans egen mor har blandat. Summa 6 döda.

Totalsumma för säsongen: 26 döda. Och hur gick det för våra mordiska hjältinnor, som på säsongspresentationen försökte ha ihjäl varandra? Dött lopp: två överlevde – Annalena Perssons Salome och Katja Levins Lucrezia Borgia – medan två faktiskt valde att ta sitt liv – Ingela Brimbergs Tosca och Gitta-Maria Sjöbergs Katerina. I antalet nedlagda offer vinner Katja Levins Lucrezia över Gitta-Maria Sjöbergs Katerina med 6 mot 3.

Göran Gademan
Dramaturg och deckarfantast

luc_MB-1618
Giftmörderskan Lucrezia Borgia spelad av Katja Levin.Foto: Mats Bäcker

Lyssna

Spelar: Duetto: Seit Tu? Son Io

Doris Soffel sings Bel Canto. Doris Soffel (Orsini) Gösta Winbergh (Genaro) Caprice Records/Sveriges radio P2

Information

Opera i prolog och två akter av GAETANO DONIZETTI (1797–1848) Libretto av FELICE ROMANI efter Victor Hugos drama. Framförs på italienska med svensk översättning på textmaskin.

  • Genre: Opera
  • Säsong: 2011/2012
  • Premiär: 31 Mar 2012
  • Sista föreställning: 19 Maj 2012
  • Plats:

    Stora scenen.

  • Introduktion:En timme före föreställning. Fri entré

Affisch

Affisch

Pressbilder

Team

Dirigent   Giancarlo Andretta
Regi    Christof Loy
Scenografi   Henrik Ahr
Kostymdesign    Barbara Drosihn
Ljusdesign   Joachim Klein
Bitr. regissör   Andreas Weirich
Koreografi   Thomas Wilhelm

Medverkande

Don Alfonso   Mats Persson
Lucrezia Borgia    Katja Levin
Gennaro    Bülent Bezdüz
Maffio Orsini    Ann-Kristin Jones
Liverotto    Joel Annmo
Gazella   Andreas Lundmark
Petrucci    John Sax
Vitelozzo    Erik Årman
Gubetta    Marco Stella
Rustighello    Jonas Olofsson
Astolfo   Anders Lorentzson
Göteborgsoperans Kör
GöteborgsOperans Orkester
VGR ©2014 GöteborgsOperan · Nyhetsbrev · Facebook · Sitemap · Om webbplatsen · Sök · Kontakta