”En rent häpnadsväckande föreställning” – GP

MADAME BUTTERFLY

Yoshi Oïda regisserar Puccinis svidande vackra opera, en japansk tragedi om kulturkrockar och mänskliga relationer i internationella maktspel. 

På föreställningen onsdag 4 april kommer Mats Persson att sjunga rollen som Sharpless, då Daniel Hällström är sjuk.

Ett filmklipp ur föreställningen
”En rent häpnadsväckande föreställning”GP
”Rakt, naket och risktagande”GT/Expressen
”Yoshi Oïdas regi är magnifik”Radio p4 Sjuhärad
”En utsökt ensemble”DN

Puccinis eget favoritverk, om två älskande från olika kontinenter, är en tragedi full av kulturella stereotyper och missförstånd. Nu presenterar vi Madame Butterfly i en ny, spännande uppsättning av den firade japanske regissören Yoshi Oïda, mångårig medarbetare till teaterkonstnären Peter Brook.

I Japan köper sig den amerikanske sjöofficeren Pinkerton en ung hustru – geishan Madame Butterfly. För honom är allt en lek. Men Cio-Cio San, som geishan egentligen heter, slukar rollen som amerikansk maka med hull och hår. Hon kapar alla band till sin egen kultur och bakgrund. När deras son föds blir Pinkertons spel en fråga om liv och död.

Lika hemsk som berättelsen är, lika vacker är musiken. De som inte berörs av Puccinis svidande sköna musik måtte vara lätträknade.

Paris-baserade Yoshi Oïdas första uppsättning av Madame Butterfly är en tolkning med stark japansk autenticitet. För första gången i Sverige spelas verket i den tidiga Brescia-versionen. Det innebär en mindre tillrättalagd berättelse, fränare i sin sociala kritik och med skarpare kontraster.

Den italienske dirigenten Manlio Benzi svarar för att Puccinis tonspråk får den rätta fräschören och sötman. Den krävande titelrollen delas av två koreanska sopraner, bägge på tröskeln till internationella karriärer: Jung Nan Yoon och Karah Son.

En lättläst beskrivning av handlingen

Team och medverkande berättar om uppsättningen
Regissör Yoshi Oïda diskuterar Madame Butterfly

Klichébild av det japanska eller äkta vara?

Samtalet om Madame Butterfly som spelades in 3 februari kl 19Medverkande är regissör Yoshi Oïda, dirigent Manlio Benzi och solisten Jung Nan Yoon (Butterfly). Extern gäst är Yael Feiler  (fil dr och expert på postkoloniala teorier).

Samtalsledare: Göran Gademan, dramaturg. Samtalet är på engelska.

    Puccinis fiasko som vändes till seger

    Artikel av Göran Gademan, dramaturg

    Giacomo Puccini (1858-1924)

    Efter framgångarna med Manon Lescaut, Bohème och Tosca var det ingen tvekan längre vem som var Verdis rättmätige efterträdare på operatronen: Giacomo Puccini. Därför är det besynnerligt att Puccinis nästa opera Madame Butterfly blev ett operahistoriens största fiaskon på La Scala 1904. Men det kan ha varit uppgjort och berott på de demonstrationer som Puccinis motståndare organiserat. Fyra år tidigare hade han varit i London och sett ett framförande av David Belascos amerikanska melodram Madame Butterfly, om en amerikansk soldat som gifter sig med en japanska men sedan överger henne. Genren melodram föddes som ett slags populärdramatik i Paris och hade sedan spritt sig till USA, där den efter sekelskiftet gav upphov till stumfilmen. Belasco var en av de mest populära författarna, och även om Puccini inte förstod ett ord engelska blev han djupt gripen. Tillsammans med Illica planerade han ett libretto som också skulle utgå från John Luther Longs roman, vilken varit förlaga till Belascos pjäs. Planen var först en tvåaktsopera med första akten i USA och andra i Japan. Till sist placerades även första akten i Japan, med Butterfly och Pinkertons bröllop och kärleksnatt. Även en scen på det amerikanska konsulatet i Nagasaki ströks. Detta gjorde att Pinkerton och konsuln Sharpless roller blev betydligt mindre medan Butterflys titelroll blev gigantisk.

    Belasco var en av de mest populära författarna, och även om Puccini inte förstod ett ord engelska blev han djupt gripen. 

    Affisch från urpremiären vid La Scala 1904

    I förhållande till Tosca visar Puccini i Madame Butterfly en återgång till det intimt vardagliga som genomsyrat Bohème. Men hans tekniska nivå är nu högre och mer utvecklad: melodiken flödar perfekt, harmoniken är mer avancerad och ledmotiven används med en djupare innebörd i det sceniska förloppet. Puccini satte sig in i japanska seder, och studerade till och med den japanska kvinnoröstens klangfärg genom en skådespelerska som just då turnerade i Europa. Allt detta lyckades han organiskt väva in i sin musik med autentiska japanska melodier, femtonsskalor och en viss exotism i orkestreringen. Det japanska ställs knivskarpt mot det amerikanska, bland annat genom citatet av The starsprangled banner (”America for ever”) i Pinkertons inledande scen. Som ingen annan hjältinna kom Puccini att älska sin Butterfly, och den psykiska tortyr han utsätter henne för i operans långa sista akt är nästan outhärdlig, från arian ”Un bel dì vedremo” (En vacker dag ska jag se) då hon väntar på Pinkertons återkomst, till slutets självmordsaria och avsked till sitt barn ”Tu? Tu? Piccolo iddio” (Du? Min allra käraste). Spöklikt ljuder den avdöde faderns tema då hon en sista gång lyfter dolken, men nästan mer plågsamt är den försynte Sharpless försök att berätta sanningen för henne tidigare i akten. Hennes entusiasm och oförmåga att inse sanningen gör att han inte kommer sig för. 

    Inom en vecka var Puccini och hans librettister Giacosa och Illica färdiga med omarbetningen, och den nya premiären ägde rum i Brescia, bara tre månader efter fiaskot på La Scala

    Efter fiaskot med den fenomenala Rosina Storchio i titelrollen drog den ilskne Puccini omedelbart tillbaka Madame Butterfly för omarbetning. Mot sin vilja gick han med på att dela andra akten i två och lägga in ett mellanspel för Butterflys nattliga vaka på Pinkertons återkomst. Originalversionens första akt är spretigare med ett myller av ovidkommande bipersoner, men den är också fränare och mer spännande i sin sociala kritik. Ett skäl till det ursprungliga fiaskot kan också ha varit utformningen av Pinkertons roll, som troligen väckte förvirring. Man var ju så van tid att Puccinis tenorroller skulle vara den som älskar hjältinnan, men här utgör han ett intressant undantag då han övergår till att vara den som krossar hennes öde. Den part som utsätter henne för tortyr, psykisk eller fysisk, brukade annars ligga på barytonen och indirekt gör den vänlige Sharpless detta. Men som publik grips man av hat inför Pinkerton, och det var säkert därför som Puccini till nästa version tillförde arian ”Addio fiorati asil” (Farväl blomstrande asyl) i sista akten. 

    Inom en vecka var Puccini och hans librettister Giacosa och Illica färdiga med omarbetningen, och den nya premiären ägde rum i Brescia, bara tre månader efter fiaskot på La Scala. Framgången var oerhörd med 32 ridåfall och sju bisseringar, vilket torde bekräfta att utvisslingen i Milano varit uppgjord. Men Puccini var inte nöjd, utan gjorde ytterligare en version för Paris 1907. Det är den som numera alltid spelas över hela världen. På GöteborgsOperan har vi valt att gå tillbaka till Puccinis ”mellan-version” för Brescia. Vår operachef Stephen Langridge regisserade för några år sedan den versionen för Den norske opera i Oslo, och ville gärna att den skulle spelas här. Som regissör anlitade han Yoshi Oïda, född i Japan 1933. Han började som skådespelare i sitt hemland, och flyttade till Paris 1968 för att bland annat arbeta som koreograf och rörelseassistent till många av regissören Peter Brooks världsberömda uppsättningar. Oïda började sedan själv som regissör av talpjäser, men också operor, däribland Nabucco och Don Giovanni

    Oïda har en osviklig känsla för att kunna skilja på vad som är äkta japanskt och vad som är klichéer. Under sina många år i Paris har han också kunnat se hur västerlandets klichébilder av det japanska skapas.
    Yoshi Oïda
    Mamoru Sakamoto

    Som tonåring betraktade Oïda de amerikanska soldaterna och den västerländska livsstilen, som då fick stort inflytande i Japan. I Tom Schenks scenografi och Thibault Vancraenenbroecks kostymdesign kommer vi att få se hur västerlänningar konstruerar sin bild av det japanska genom att de i början bygger en scen på scenen. Oïda har en osviklig känsla för att kunna skilja på vad som är äkta japanskt och vad som är klichéer. Under sina många år i Paris har han också kunnat se hur västerlandets klichébilder av det japanska skapas. Även Puccinis opera i sig är ju en sådan skapelse. Butterfly blir för Pinkerton drömbilden av en japanska, men även omvänt blir han en drömbild av den amerikanske officeren för henne. För Butterfly handlar det enligt Oïda inte enbart om kärlek, utan även om en lockelse inför den amerikanska kulturen och av att lämna det gamla. Tiden för uppsättningen har förlagts, om än inte helt fixerat, till 1920-talet. Det var en period i Japan då det blandades in flera amerikanska detaljer i kulturen. Det är decenniet innan Oïda föddes, och flera bilder och porträtt från hans barndom har kunnat utgöra inspirationsmaterial för scenograf och kostymör. 

    Det verkligt äkta japanska i uppsättningen är Butterfly själv, som enligt Oïdas önskemål skulle ha östasiatiskt utseende. Jung Nan Yoon och Karah Son, båda sydkoreanskor som är boende och verksamma i Europa i internationella karriärer, alternerar i titelrollen. Deras Pinkerton blir en tenor från Argentina, men boende i Tyskland: Marcelo Puente, som också blir en ny spännande bekantskap för Göteborgspubliken. Dirigent blir den italienske maestron Manlio Benzi

    #GObutterfly

    Kontakta oss

    Christina Nilssons Gata, 411 04 Göteborg
    Telefon (växel) 031–10 80 00
    Biljettkassa och restaurang 031–13 13 00

    Följ oss:

    GöteborgsOperan – en del av En del av Västra Götalandsregionen