Orfeus och Eurydike

Opera. Det mytologiska kärleksparet gestaltas av Katarina Karnéus och Kerstin Avemo när vi för första gången spelar en opera av Gluck.

Det är en konst att trotsa ödet

”Världsklass rakt igenom” Aftonbladet
”Det är helt genialt.” DN
”Katarina Karnéus imponerar på alla vis i rollen som Orfeus.” GP
”Skimrande mezzosopran och explosiv Eurydike på GöteborgsOperan” DN
”Enastående följsamt och precist.” Sveriges Radio

Titta på ett filmklipp från Orfeus och Eurydike

När Orfeus älskade hustru Eurydike dör sörjer han så förtvivlat att gudarna blidkas. Orfeus får lov att gå ner i dödsriket Hades för att hämta tillbaka henne till de levande. Men kärleksguden Amor ställer flera villkor. Med sin sångkonst måste Orfeus beveka dem som vaktar underjordens portar. På vägen upp får han inte se på Eurydike, och han får inte berätta för henne varför. Lyckas han inte, kommer Eurydike att dö på nytt. Under vandringen upp från Hades bönar Eurydike om att Orfeus ska se på henne. Till slut vänder han sig om.

Orfeus och Eurydike är en studie i sorg och tvivel. Ett möte mellan två människor som på ytan har ett kärleksfullt förhållande, men som egentligen varken förstår eller litar på varandra.

Operareformatorn Gluck fyller 300 år 2014. För första gången i detta hus spelar vi en av hans operor, i en produktion med lyxig guldkant. Den sällan spelade Parmaversionen av hans evigt älskade Orfeus och Eurydike skapades i en akt för en soprankastrat med Orfeus roll i ett högre läge än i originalet. Här kommer den att utföras av GöteborgsOperans mezzosopran Katarina Karnéus, som lämnar rollens altläge för sopranens sångrymder. Hennes Eurydike blir den internationella sopranen Kerstin Avemo. Det blir ett spännande återseende av detta par som fick publiken att jubla med sina tolkningar av Romeo och Julia i Bellinis I Capuleti e i Montecchi förra säsongen. Amor sjungs av Mia Karlsson.

Det konstnärliga teamet, med vår husregissör David Radok i spetsen, har ett långvarigt förhållande till vårt operahus och vår publik. Efter framgångarna med Dvořáks Rusalka är förväntningarna höga på ännu en svindlande magisk uppsättning av tidlös mytologi. Dirigenten och barockexperten Laurence Cummings har tidigare besökt oss med Händeloperorna Julius Caesar och Alcina. Mot denna uppsättning riktas också internationella ögon, eftersom vi som första operascen i världen använder den nya källkritiska utgåvan av Parmaversionen.

David Radok
David RadokIngmar Jernberg
Laurence Cummings, Dirigent
Laurence Cummings, DirigentAnton Sackl

Titta på en intervju om Parmaversionen med dramaturg
Göran Gademan


Titta på några scenografiskisser av Lars-Åke Thessman


Verket som vände operahistorien

Christoph Willibald Gluck var en kosmopolit i ordets rätta bemärkelse: född i Bayern, musikutbildad i Milano, bosatt och verksam i både Wien och Paris samt en tid dessutom student i Prag. Hans Orfeus och Eurydike uruppfördes på italienska i Wien 1762 och räknas till hans första så kallade reformoperor. För att förstå vad hans reformer gick ut på, är det nödvändigt att sätta sig in i vad det var han vände sig emot.

Christoph Willibald Gluck (1714-1787)
Christoph Willibald Gluck (1714-1787)

En stagnerad operaform


Vid tiden för Orfeus stod ännu den neapolitanska operan högt i kurs. Det var starkt formaliserade operor som presenterade ett pärlband av virtuosa da capo-arior; den främsta representanten för denna operaform och den som spelas mest idag är Georg Friedrich Händel, med bland annat operorna Julius Caesar och Alcina från första hälften av 1700-talet. Den relativt invecklade handlingen fördes framåt i recitativ (ett slags talsång) till cembalo, så kallat recitativo secco, ”torrt” recitativ. Ariorna var enbart reflekterande över den uppstådda situationen och fick därför ett alltmer typiserat uttryck där en känsla per aria avhandlades: hat, åtrå, hämndbegär, ånger, förtvivlan, glädje etc. I slutat av arian skulle dess första del återkomma och då skulle sångaren variera den med egna utsmyckningar, i ett slags vokala cirkusnummer. Summa summarum: texten hade fått underordnad betydelse och musiken blivit allt mer frikopplad från texten.

Gluck gjorde rent hus med den neapolitanska operatypen genom att föra recitativ och aria närmare varandra.

Allt detta vände sig nu tre personer emot: förutom Gluck själv var det hans textförfattare Raniero de Calzabigi samt Wiens operaintendent Giacomo Durazzo. Den eviga diskussionen om vad som var viktigast i en opera, texten eller musiken, löste de genom att vända sig tillbaka till operans ursprung. Liksom tidigare hämtades textunderlaget från den grekiska mytologin, men handlingen skalades av till ett minimum i nyklassicistisk anda: historien om Orfeus, tonsatt hundratals gånger tidigare, börjar i deras version med att Eurydike redan är död och det är Orfeus strävan att få henne åter som är den enda egentliga handlingen i operan. Gluck gjorde rent hus med den neapolitanska operatypen genom att föra recitativ och aria närmare varandra. Han lät alla recitativ ackompanjeras av orkester och utformade ariorna betydligt enklare. Resultatet blev att musiken i betydligt högre grad än tidigare verkligen uttryckte vad som sades i texten, ord för ord.

Orfeus och Eurydike enligt titelplanschen i den första utgåvan av Glucks partitur 1764.
Orfeus och Eurydike enligt titelplanschen i den första utgåvan av Glucks partitur 1764.

Reformerna på pränt

I sitt företal till sin nästa reformopera, Alceste från 1767, förklarade han hur han genom detta ville föra operakonsten tillbaka till dess ursprungliga idéer då den hade uppstått 170 år tidigare: ”Jag ville på nytt ge musiken dess sanna uppgift: att tjäna dramat för att förstärka dess känslouttryck och det intressanta i dess situationer utan att avbryta handlingen eller förstöra den genom onyttig och onödig utsmyckning…”.

Men i ärlighetens namn var det mest operaintendenten Durazzo som mest drev på idéerna om en operareform, i andra hand librettisten Calzabigi och Gluck egentligen minst. Såväl före som efter Orfeus komponerade han operor i den äldre neapolitanska stilen med omfattande inslag av koloratur och sångarvirtuositet. Även efter sin operareform kunde han till och med återanvända tidigare skrivna arior till nya verk, genom att föra över ny text till den gamla arian.

”Jag ville på nytt ge musiken dess sanna uppgift: att tjäna dramat för att förstärka dess känslouttryck och det intressanta i dess situationer utan att avbryta handlingen eller förstöra den genom onyttig och onödig utsmyckning…” Christoph Willibald Gluck

I Alceste-företalet skrev Gluck också om att uvertyren bör presentera hela dramats idéinnehåll. Att så inte blev fallet i Orfeus – där är det en fristående, festligt klingande sinfonia – beror på att den uruppfördes till den österrikiske kejsar Franzs namnsdag. Det är också ett av skälen till att myten får ett lyckligt slut. Ett annat av skälen är att operor i princip alltid hade lyckliga slut vid denna tid, även om de ursprungliga myterna slutade olyckligt.

Olika sångare ger olika versioner


Vid urpremiären utfördes titelrollen av en altkastrat vid namn Gaetano Guadagni, och därmed skrevs rollen i ett relativt lågt läge. Operan blev en stor framgång och i Parma skulle den uppföras igen 1769 vid ett bröllop mellan hertig Ferdinand av Parma och ärkehertiginnan Maria Amalia av Österrike. Vid dessa festligheter framfördes inte mindre än tre Gluckoperor som varsin enaktare i en trilogi, föregången av en prolog.

Med tanke på trilogins totala längd kortade Gluck Orfeus något, men framför allt fick han skriva om hela titelrollen då soprankastraten Giuseppe Millico hade engagerats. För honom låg rollen för lågt, så Gluck fick transponera upp Orfeus delar samtidigt som han fick skriva modulationer för vissa övergångar så att körens och de två sopranrollerna inte hamnade i ett alltför högt läge. I den första scenen till exempel ligger Orfeus en kvart högre än i originalet, i andra delar en liten ters eller en stor sekund högre. På GöteborgsOperan befann vi oss i samma situation inför att Katarina Karnéus skulle göra titelrollen; därför har vi valt att framföra Parmaversionen. Och precis som i Parma spelar vi den i en akt utan paus.

Giuseppe Millico
Soprankastraten Giuseppe Millico

I Frankrike ansågs kastrater som något mycket onaturligt, så till premiären i Paris 1774 fick Gluck åter skriva om rollen, denna gång för en hög tenor. Då hade Orfeus redan uppförts i Sverige, dock inte av en kastrat utan av Carl Stenborg som sjöng rollen i ett högre barytonläge, arrangerat av kapellmästaren Francesco Uttini. För att efterlikna det ursprungliga tonläget har rollen sedan 1800-talet oftast sjungits av kvinnliga mezzosopraner eller altar, och många av de framförandena bygger på en version som Hector Berlioz arrangerade för den berömda mezzon Pauline Viardot i Paris 1859.

Katarina Karnéus
Katarina Karnéus, solistJoakim Roos

I den har Berlioz kombinerat Wien- och Parisversionerna med varandra. Under senare år har det blivit allt vanligare att låta manliga countertenorer sjunga titelrollen, då oftast i den ursprungliga Wienversionen. Att göra Parmaversionen på det sättet hade dock varit omöjligt, eftersom en countertenor aldrig skulle kunna komma upp till dess höga lägen. Vi är därför väldigt stolta över att kunna presentera Katarina Karnéus i denna sällan hörda version, så ovanlig att den inte ens finns att tillgå på cd.

Göran Gademan
Dramaturg


Restaurangen

I samband med Orfeus och Eurydike öppnar GöteborgsOperans Restaurang upp även efter föreställningen och serverar våra fantastiska räksmörgåsar.

Operans räksmörgås

MSC-märkta räkor på ekologiskt danskt rågbröd med pepparrots- och citronmajonnäs

179:-

Restaurangen öppnar 2,5 timmar innan föreställning för à la carte servering.
Till à la carte-menyn.

Restaurangen tar emot ett begränsat antal bordsreservationer.
Boka online, eller ring oss på 031-13 13 00.

Välkommen till restaurangen även efter operan.


ShopHöst_0028A

Orpheus und Eurydike - DVD

Pina Bausch tolkning av Glucks mästerverk. Opera och dans förenat till en enhet. Från Parisoperan

299:-/st.

Orfeo & Euridice - 2 CD

René Jacobs sagolika inspelning med 3 av världens ledande barocksångerskor och barockexperterna Freiburger Barockorchester.

279:-/st.

Lyssna

Spelar: Orfeus och Eurydike

Akt 1:“Ah! Se intorno a quest’ urna funesta“. RIAs Kammerchor, Orfeus – Bernarda Fink, mezzosopran. Freiburger Barockorchester, dir René Jacobs Harmonia Mundi 901742 (insp 2001).

Information

Opera i en akt av Christoph Willibald Gluck (1714-1787). Parmaversionen. Libretto Raniero de Calzabigi. Framförs på italienska med svensk text på textmaskin.

  • Genre: Opera
  • Säsong: 2013/2014
  • Premiär: 8 Feb 2014
  • Sista föreställning: 11 Apr 2014
  • Plats:

    Stora scenen.

  • Längd: 1 timma och 25 minuter utan paus.

Affisch

Affisch

Pressbilder

Team

Dirigent    Laurence Cummings
Regi   David Radok
Scenografi    Lars-Åke Thessman
Kostymdesign   Karin Erskine
Ljusdesign   Torkel Blomkvist
Koreografi    Håkan Mayer

Medverkande

Orfeus   Katarina Karnéus
Eurydike   Kerstin Avemo
Amor   Mia Karlsson
GöteborgsOperans Kör
GöteborgsOperans Orkester
Dansare
VGR ©2014 GöteborgsOperan · Nyhetsbrev · Facebook · Sitemap · Om webbplatsen · Sök · Kontakta