Rusalka

Opera. Undersköna klanger och mångtydig naturmystik. För första gången ges nu Dvoráks Rusalka i Göteborg.

”En otrolig upplevelse.” GP
”Yppersta världsklass.” SR Sjuhärad
”Förtrollande och poetisk.” DN
”En fullträff - ta er till Göteborg!” Bohusläningen
”Träffar en rakt i mellangärdet.” DN
”Vilken operakväll!” Borås Tidning
”Skimrande lyrisk Rusalka.” SR Kulturnytt
”En absolut helgjuten föreställning.” Aftonbladet

Titta på ett filmklipp ur Rusalka


Med sina undersköna klanger och sin mångtydiga naturmystik har Dvořáks Rusalka varit ett efterlängtat verk för GöteborgsOperan. Verket – som nu ges för första gången i Göteborg – spelas alltmer på världens scener, och varje regiteam har en spännande utmaning i att skildra de två världarna: sjöjungfrun Rusalkas naturvärld och prinsens människovärld. Då librettot bygger på H.C. Andersens Den lilla sjöjungfrun torde historien vara välbekant för de flesta. Men här är den insvept i ett senromantiskt tonspråk genom Dvořáks mästerliga förmåga att skriva för orkester, parat med hans samtids intresse för psykoanalys och metafysik. Det välbekanta teamet med David Radok i spetsen, bjuder på en visuellt svindlande resa ned i de psykologiska bråddjupen.

Sopranen Elisabet Strid har gjort Rusalka på flera scener i världen och gör nu sin första roll på GöteborgsOperan samtidigt som hon är på väg in i en internationell karriär. Hennes prins blir den österrikiske hjältetenoren Nikolai Schukoff och som häxan återkommer Susanne Resmark efter att bland annat ha debuterat på Metropolitan. De krävande rollerna isprinsessan och vattenanden gestaltas av våra egna solister Annalena Persson och Anders Lorentzson. Dirigenten Olaf Henzold har tidigare haft framgångar med Richard Strauss och Wagner hos oss – nu får han även lägga några slaviska kryddor i den orkestrala trollbrygden.


Titta på bilder från Rusalka


Titta på en intervju med Elisabet Strid


Rusalka - den tjeckiska operans vattenkrona

Antonín Dvořák (1841-1904) fick sitt genombrott som operakompositör med Rusalka bara tre år före sin död. Även om vi ser honom symfoniker, betraktade han sig själv som en dramatisk kompositör. Efter åtta operor blev det äntligen en stor framgång på Nationalteatern i Prag 1901, en av hans största triumfer som tonsättare. Den sista operan ett par år senare, Armida, sägs ha påskyndat hans död i hjärnblödning.

Dvořáks bakgrund

Dvořák föddes i en by strax norr om Prag, och trots sin senare berömmelse glömde han aldrig sitt ursprung. Hans musiktalang upptäcktes tidigt, och han försörjde sig som altviolinist i operaorkestern i Prag, under kompositören Bedrich Smetana ledning. Smetana var skaparen av den nationella tjeckiska operan, med Brudköpet (1866) som viktigt startskott. Smetana uppmuntrade Dvořáks kompositionsförsök. Det vi idag känner som Tjeckoslovakien (numera Tjeckien och Slovakien) bestod då av områdena Böhmen, Mähren och Slovakien. Alla delarna hörde under Dvořáks tid till det Habsburgska riket, d v s Österrike – Ungern. Därför var det viktigt för tjeckerna att markera sin nationella särart. Inte minst under nationalromantikens tidevarv sökte sig kompositörer, författare och konstnärer tillbaka till sina rötter genom folksånger och sagor. Dvořák gjorde det också, men vände det mer inåt sig själv på ett personligt sätt. Det finns en tydlig nationell botten i Dvořáks tonspråk genom folkliga danser och sånger, kombinerat med en mer klassicistisk inriktning, inspirerad av Beethoven, Schubert och senare Brahms. Ett visst Wagnerinflytande märks också av och till under hans karriär.

Runt 1880 nådde Dvořák sin mognad som kompositör. Han fick en inbjudan från USA där han vistades 1892-95. Där blev han om möjligt ännu mer nationalistisk, som man ofta blir i exil. Hemlängtan var stark, och även om han använde indianska folksånger i sin mest berömda, sista symfoni nr 9 ”Från nya världen”, så tillkom den ofta spelade cellokonserten i ett glädjerus över att få flytta hem igen. Väl hemma läste han författaren Karel Jaromír Erbens folkballader, och komponerade utifrån dem fem symfoniska dikter. Speciellt de två första, Vattenanden och Middagshäxan, är viktiga då de anknyter till två av rollfigurerna i Rusalka.

Antonín Dvořák
Antonín Dvořák

Hemma i Prag ägnade Dvořák sig också åter åt opera. Nu tillkom hans tre sista operor Djävulen och Katja, Rusalka och Armida. Att hans operor har ansetts dramatiskt svaga har förklarats av att han inte hade tillgång till goda librettister eller litterära förlagor. Rusalka blev dock en lyckträff genom den unge författaren Jaroslav Kvapil. Direktören för Nationalteatern i Prag visade Kvapils färdiga operatext för Dvořák, som blev eld och lågor. I ett inspirerat rus fullbordade han operan på sju månader 1900. Större delen tillkom i hans sommarhus i Vysoká på den böhmiska landsbygden, numera museum kallat ”Villa Rusalka”. Intill ligger en igenvuxen sjö, ”Rusalka-sjön” som sägs ha inspirerat hans partitur där vattnet är så närvarande i nästan varenda takt.

vysoka_u_pribrami_rusalcino_jezero
"Rusalka-sjön", som inspirerade Dvorák under kompositionsarbetet

Ett sagolikt libretto

Kvapil var 27 år yngre än Dvořák, och skulle senare bli dramaturg och chef vid Nationalteatern i Prag. Utifrån hans memoarer får vi veta mycket om tillblivelseprocessen av verket. Året innan hade Kvapil varit på sommarsemester på Bornholm, och det hade fått honom att återvända till sina barndomsupplevelser av H C Andersens sagor, speciellt Sagan om den lilla sjöjungfrun (skriven 1837). Han skrev där sitt libretto utan någon vidtalad kompositör. H C Andersen var knappast först med denna saga, som bygger på en centraleuropeisk legend ur den muntliga berättartraditionen. Den finns i flera olika varianter; mest känd är tysken Friedrich de la Motte-Fouqués saga Ondine (1811).

Trots det universella i sagan ville Kvapil skapa ett utpräglat tjeckiskt nationalromantiskt verk. Med Andersen som bas sneglade han även åt Motte-Fouqué samt Gerhart Hauptmanns omtalade Den sjunkna klockan (1897). De största skillnaderna gentemot Andersens saga ligger mot slutet: istället för att som i sagan, där sjöjungfrun förvandlas till en varm vind som smeker Prinsen som äktat Prinsessan, får Rusalka i operan se sin älskade Prins dö av hennes kyss. Ett mer operamässigt slut kan tyckas, men också mer tragiskt och gripande. Kvapil har istället vässat rivaliteten mellan Rusalka och Prinsessan.

Premiären blev en triumfatorisk framgång, och såväl kritiken som publikens reaktioner var översvallande. Morgonen efter kom Dvořák sättande till Kvapil och blev ytterst förvånad över att denne inte hade något nytt libretto klart åt honom. Kvapil förlät sig aldrig sig själv att det av olika anledningar aldrig blev något mer samarbete.

Musiken i Rusalka

Det är lätt att förstå varför alla omedelbart tog operan till sitt hjärta. Vid sidan av Smetanas Brudköpet och Janáceks Jenufa har den blivit den mest populära tjeckiska operan överhuvudtaget. Många slaviska operor är annars för internt nationella för att riktigt slå utanför sitt hemland. Det allmänmänskliga i sagan är en bidragande orsak. Men det är framför allt Dvořáks musik och förmåga att fördjupa texten som gör verket så gripande och mångtydigt. Musiken håller samma höga klass som hans bästa symfoniska verk, men här visar han också att han är en musikdramatiker av rang. Den slaviska och melankoliska tonen finns som grund, men framför allt kring naturmänniskorna. Dvořák balanserar skickligt de två världarna genom att låta naturvärlden låta mer nationellt slavisk, och därmed mer ”naturlig” än Prinsens hov där musiken har en mer kontinental touche.

Omedelbart i orkesterinledningen till första akten presenteras två av verkets viktigaste musikaliska motiv: det allra första vi hör är snarare en rytm än en melodi, vilket symboliserar naturen och dess krafter. Det andra motivet följer direkt på, en melankoliskt sugande stråkmelodi, som står för Rusalka personligen men också hennes kärlek till Prinsen. Även detta tema återkommer ofta, liksom flera andra, och det har fått flera forskare att se wagnerinfluenser hos Dvořák. De tre akterna bildar en stigande kurva genom dess olika karaktärer: den första ljust hoppfull, den andra dramatisk och den tredje tragisk. I den första ligger operans mest kända nummer, titelpersonens örhänge ”Sången till månen”.

Ruzena Maturova as Rusalka
Ruzena Maturová som Rusalka vid urpremiären i Prag 1901

Rusalka utomlands

Trots de inhemska framgångarna gick det trögt att lansera verket utomlands. Wienoperans chef, kompositören Gustav Mahler, ville spela Rusalka redan säsongen därpå. Den uppsättningen blev aldrig av och wienarna fick vänta ända till 1987, då verket presenterades i en stjärnbeströdd rollbesättning bevarad på cd. Vid det laget hade Rusalka spelats mer än 1500 gånger i Prag och det tjeckiska bolaget Supraphon hade producerat tre olika skivinspelningar.

Medan operan har varit populär i många tyska operahus, kom den till London först 1950. 1986 gjorde regissören David Pountney en berömd uppsättning på English National Opera, där hela handlingen förlagts till en barnkammare. Än mer psykoanalytiska drag fick Robert Carsens uppsättning i Paris 2002, med en vattenspegel ovanför föräldrarnas sovrum. Den amerikanska superstjärnan Renée Fleming gjorde titelrollen. Martin Kusejs uppsättning på Bayerische Staatsoper i München 2010 associerade Vattenandens roll till Fritzl, den österrikare som höll sina barn instängda i källaren under decennier. Samtliga dessa tre uppsättningar finns tillgängliga på dvd.

Sverigepremiären för Rusalka kom först 2006, på Norrlandsoperan i Umeå i ett samarbete med Cape Town Opera i Sydafrika. Regissören Staffan Aspegren hade valt att gestalta de två världarna utifrån ett klassperspektiv: Rusalka var ett hembiträde som längtade efter att komma in i den finare högreståndsvärlden, representerad av Prinsen och Den främmande prinsessan. Där liksom nu i Göteborg gjordes titelrollen av Elisabet Strid.

Göran Gademan
Dramaturg


Titta på ett filmklipp från säsongspresentationen


Titta på scenografiskisser
av Lars-Åke Thessman


Titta på kostymskisser av Ann-Mari Anttila


CDRusalka_CherylBarker0027A_grey
CD Rusalka TjeckiskaFilharm0012A grey

Välkommen till OperaShopen i foajén.


Här finns bland annat Rusalka på CD.

Läs mer om OperaShopen här.

Lyssna

Spelar: Dvořák, Rusalka, Op. 114, B 203 - Mesicku Na Nebi

Richard Novac, Daniela Sounova, Etc.; Vaclav Neumann: Czech Philharmonic Orchestra

Information

Opera i tre akter av ANTONÍN DVOŘÁK (1841-1904) Libretto JAROSLAV KVAPIL efter H C ANDERSENS saga. Framförs på tjeckiska med svensk översättning på textmaskin.

  • Genre: Opera
  • Säsong: 2012/2013
  • Första föreställning: 22 Sep 2012
  • Sista föreställning: 9 Dec 2012
  • Plats:

    Stora scenen.

  • Längd: 2 timmar och 45 minuter inkl. 1 paus.
  • Introduktion:En timme före föreställning (ej premiär). Fri entré

Affisch

Affisch

Pressbilder

Team

Dirigent   Olaf Henzold
Regi    David Radok
Scenografi   Lars-Åke Thessman
Kostymdesign    Ann-Mari Anttila
Ljusdesign    Torkel Blomkvist
Koreografi   Lina Räftegård

Medverkande

Prinsen    Nikolai Schukoff
Den främmande furstinnan   Annalena Persson
Rusalka   Elisabet Strid
Vattenanden   Anders Lorentzson
Häxan   Susanne Resmark
Första nymfen   Mia Karlsson
Andra nymfen   Eva-Lotta Ohlsson
Tredje nymfen   Erika Sax
GöteborgsOperans Kör
GöteborgsOperans Orkester
VGR ©2014 GöteborgsOperan · Nyhetsbrev · Facebook · Sitemap · Om webbplatsen · Sök · Kontakta