Tosca


Obs! Sista ordinarie föreställning: 29 januari. Skolföreställning den 9 februari.


Opera. Kärlek och svartsjuka, politik och mord, fria konstnärer mot slug polismakt. Säsongens stora operaklassiker har en thrillerartad intrig och svindlande vackra Puccinimelodier.

”Göteborgsoperan har hittat mitt i prick.” DN
”Som helhetsupplevelse har det nästan allt.” GT/Expressen
”Övertygande röster som klingar underbart.” SR Kulturnytt
”Makalöst känslostark Tosca.” DN
”Explosiv Tosca.” Borås Tidning
”Uppsättningen är spännande, slagkraftig och musikdramatisk effektiv.” SvD
”Göteborgsoperan har lyckats göra Tosca till levande dramatik med musikalisk sprängkraft.” Borås Tidning
”Orkestern låter musikens actionsdramatik flöda med glasklar skärpa och nyansrikedom.” SvD

Tosca är en kontrasternas glödheta opera och intrigen drar åt thrillerhållet. Den handlar om sångerskan Floria Tosca, dödligt kär i konstnären Mario Cavaradossi, och polischefen Scarpia, som vill ha Tosca. Den historiska bakgrunden var det explosiva sekelskiftet 1800 då Napoleon kom över Alperna till Italien. Puccini komponerade verket när han var på höjden av sin skaparkraft och verket hade urpremiär år 1900. Denna nya uppsättning utspelar sig i ett stycke storslaget Italien mellan två världskrig.

Titta på en film från föreställningen.

Titta på bilder från föreställningen.

Titta på en intervju med regissören Lorenzo Mariani.

Storyn slutar med ond, bråd död, men verket återuppstår, en Tosca-uppsättning per decennium är ett ”måste”. Den första uppsättningen på GöteborgsOperan gavs 1996, följt av tre nypremiärer, den senaste 2003. I titelrollen hörs denna gång den renommerade Ingela Brimberg. Tomas Lind, som senast gjorde vår Don Carlos, sjunger Cavaradossi. För regin står Lorenzo Mariani, konstnärlig chef vid anrika operahuset Teatro Massimo i Palermo, Sicilien.

Floria Tosca, Cavaradossi och Scarpia har alla historiska förlagor. På vilket sätt staden Rom kommer synas i GöteborgsOperans nya Tosca ska vi inte avslöja, annat än att det blir en i flera bemärkelser svindlande upplevelse, där sångerskan Tosca inkarnerar den italienska musikteaterns skönhet och själ…

Ingela Brimberg, Tosca
Ingela Brimberg, ToscaFoto: Urban Jörén

Titta på en film från säsongspresentationen.


Artikel

Historien bakom Puccinis Tosca

Urpremiären av Giacomo Puccinis Tosca i Rom den 14 januari 1900 blev en ytterst dramatisk tillställning, nästan lika dramatisk som handlingen på scenen. Det politiska läget i Rom var lika oroligt som exakt 100 år tidigare då Tosca utspelas. Italien var nu enat, men kung Umberto I hade flera gånger utsatts för misslyckade attentat. En skara anhängare till Puccinis konkurrent Leoncavallo hade bestämt sig för att sabotera premiären, och ett anonymt brev anlände till teatern där man hotade att en bomb skulle explodera i salongen. Eftersom drottningen skulle övervara premiären, fruktade man attentat.

Rykten hade spritt sig att man på scenen skulle få bevittna ett mord på en korrupt, kungatrogen tjänsteman (Scarpia), och den nya operan ansågs farlig. Utanför teaterns ingångar genomförde polisen grundliga kroppsvisiteringar som drog ut på tiden, och de som inte släpptes in förde ett förskräckligt oväsen som smittade av sig på dem inne i salongen under början av första akten. Till sist slog dirigenten av, varpå ridån drogs ned. Nationalsången spelades och när publiken lugnat sig kunde man släppa in de övriga och ta om föreställningen från början. Sedan förflöt allt lugnt och publiken applåderade entusiastiskt. Några månader senare dödades kung Umberto av ett attentat som lyckades.

Affisch från urpremiären.
Affisch från urpremiären.
Sarah Bernhardt som Tosca
Sarah Bernhardt som Tosca

Melodram blir opera

Upprinnelsen till Puccinis nya opera ligger hela elva år tillbaka i tiden, då han såg Sarah Bernhardt gästspela i Milano med fransmannen Victorien Sardous rafflande melodram Tosca. Sardou var en mycket populär pjäsmakare som skrev mängder av välkomponerade dramer där betoningen ligger på det thrillerartade händelseförloppet, snarare än någon finstämd personteckning. Flera av dem skrevs direkt för den kultomspunna Bernhardt, och mer än en av dem har blivit föremål för en opera. Trots att Puccini inte kunde ett ord franska (de enda ord han uppfattade var Bernhardt väsande ”Malheureux! Malheureux!” efter mordet på Scarpia) fångades han av de laddade situationerna och yttrade att det nog skulle bli ett utmärkt underlag för en opera.

Men annat kom emellan; Puccini slog ignom med Manon Lescaut 1893 och framgångarna fortsatte med Bohème 1896. Förlaget Ricordi hade erbjudit kompositören Alberto Franchetti rättigheterna att tonsätta Sardous drama och till och med den åldrande Verdi hade visat sig intresserad, om han fick göra om sista akten. Men nu blev Puccini angelägen på allvar, och man övertalade Franchetti att avstå sin rätt, vilket han faktiskt blev lättad över.

Librettisterna blev Giuseppe Giacosa och Luigi Illica, som hade samarbetat tidigare i Manon Lescaut och Bohème. Som vanligt konstruerade Illica förloppet och scenerna medan Giacosa, som var poeten av de två, utformade verserna och dialogen. Dessutom drogs Sardou själv in i samarbetet, som inte passerade utan konflikter. Puccini som var teaterman ut i fingerspetsarna ville inte ha någon avstannande dialog eller några egentliga arior, utan handlingen skulle löpa snabbt och effektivt. Giacosa blev besviken över att han inte fick utlopp för sin poetiska ådra, och Illica ville avsluta hela operan med en vansinnesscen för Tosca. Men Puccini fick allt som oftast igenom sin vilja, och som italienare var han dessutom besviken på Sardous bristande geografiska och historiska kunskaper om Rom – ”han skulle väl ändra Tiberns sträckning om det behövdes”, lär han ha yttrat när Sardou envisades med att Tosca skulle hoppa ned i floden från Castel Sant’ Angelo.

I såväl text som musik var Puccini extremt noga med att lokalfärgen skulle bli korrekt. Han besökte Rom för att lyssna på alla kyrkklockor i gryningen – de är exakt avbildade i musiken till tredje aktens inledning. Till samma ställe letade han upp en dikt på romersk dialekt för herdegossens sång, och för bönerna i första akten skrev han till kyrkan och bad dem sända något passande. Om det inte kom något, hotade han med att bli protestant.


Revolutionsmotiv

Förhistorien och bakgrunden till handlingen är komplicerad. År 1800 var Italien fortfarande indelat i ett antal småstater, de flesta ockuperade av det Habsburgska väldet (Österrike–Ungern). Efter franska revolutionen vädrade frihetskämparna morgonluft, och 1798 erövrade fransmännen kyrkostaten Rom och bildade republik med Cesare Angelotti som konsul. Men efter en tid tvingades de till reträtt av Neapels armé och Rom återerövrades åt påven. 1800 segrade Napoleon vid Marengo och återtog de norra delarna av Italien – detta besked jublar Cavaradossi åt mitt i andra akten innan han förs till avrättningen. Intellektuella och konstnärer såg Napoleon som en befriare ur skräckväldet och som en hjälp för landets enande, medan påve- och kungatrogna som Scarpia med alla medel försökte hålla fast vid den österrikiska dominansen och Neapels kungahus.




Mitt emellan dessa står Tosca, som är en kungatrogen sångerska, men som förälskat sig i frihetskämpen Cavaradossi.

Alla huvudpersoner har förebilder i verkligheten: Floria Tosca var en sopran på Teatro Argentina i Rom, utbildad av kompositören Cimarosa och med ett förflutet som getherdinna och nunna. Konstnären Louis Cavaradossi var son till en filosof och elev till revolutionsmålaren Jacques-Louis David. Vitellio Scarpia sorterade som rojalistisk polischef effektivt bort oliktänkande, varför han kallades Roms bödel.


Puccinis kvinnor

Som i alla Puccinis operor står en kvinna i centrum. Under hela sin uppväxt var han i familjen mest omgiven av kvinnor och hade således inte svårt att leva sig in i deras situation. Han älskade dem och lär i takt med sin berömmelse haft allt fler kvinnoaffärer, till sin hustru Elviras förtret. I sanning älskade han också sina operahjältinnor från Mimì, Tosca, Butterfly, Syster Angelica till slavinnan Liù i Turandot. I operorna skildrades de med stor kärlek och ömhet, men berusningen och hettan stiger i takt med att de utsätts för tortyr, psykisk eller fysisk. De placeras ofta i ett slags skruvstäd, där tumskruvarna dras åt mer och mer. Kärleken till dem blir alltså hetast om den kryddas med ett mått sadism, där han också hittar vägen till publikens tårkanaler.

I Tosca möter vi den mogne Puccini på höjden av sin skaparkraft, där hans musik hela tiden obönhörligt följer och understryker det dramatiska skeendet. Stilistiskt anknöt han till verismen, en slags italiensk motsvarighet till naturalismen, där människor av kött och blod befolkade scenen i allt våldsammare handlingar som slutade i ond bråd död. I Tosca är ingredienserna synnerligen starka: mord, avrättning, tortyr, våldtäkt, svartsjuka, sexuell utpressning, självmord för att nämna några.

I de flesta operor finns en motpart till hjältinnan, som plågar och torterar henne och försätter henne i de grymma situationer där vi gråter över hennes öde. I Tosca är det naturligtvis Scarpia, men det finns också kvinnliga som Hertiginnan i Syster Angelica eller den grymma prinsessan Turandot.




Den tredje parten är alltid tenoren som älskar hjältinnan, men i Madame Butterfly utgör Pinkerton ett intressant undantag eftersom han i andra akten övergår till att vara den som fullständigt krossar hennes öde.

I det musikaliska flödet, som dessutom hämtat inspiration från den franska impressionismen, placerar Puccini ett stort antal musikaliska teman som anknyter till en person eller företeelse. Alla personer – Tosca, Cavaradossi, Scarpia, Angelotti, Sakristanen, Spoletta – har sina egna musikaliska motiv som lätt känns igen. Men till skillnad från Wagner bearbetade han dem inte symfoniskt, utan de förblir tämligen oförändrade genom hela operan. Redan innan ridån går upp hörs Scarpias pompösa motiv i blecket, en djärvt staplad ackordföljd som har ytterst stor betydelse genom hela operan – även när han inte är på scenen anas hans hotfulla inverkan på handlingen genom musiken. Det avlöses av Angelottis nervöst stressade flyktmotiv, i scenen därpå av Sakristanens komiskt knyckiga uppgångar och så vidare.

I sitt mästerliga sätt att fånga stämningar arbetar Puccini gärna med kontraster: en dramatisk scen får starkare relief om den kontrasteras med något idylliskt eller komiskt. Som herdegossens bekymmerslösa sång mot Cavaradossis dovt tunga dödsångest inför avrättningen, eller den kantat Tosca sjunger utanför scenen i andra akten som utgör en ohygglig temperaturhöjare i samtalet mellan Scarpia och Cavaradossi.


En stor roll för en stor sopran

Vid den omtumlande premiären i Rom sjöngs Toscas roll av den rumänska sopranen Hariclea Darclée, som stod på höjdpunkten efter en tioårig karriär i det dramatiska facket. Den unge Enrico Caruso hade hoppats på att få sjunga Cavaradossi, men det blev istället den mer erfarne Emilio De Marchi medan barytonen Eugenio Giraldoni sjöng Scarpia. Uppsättningen hade regisserats av Puccinis förläggare Tito Ricordi. Operan blev efter omständigheterna en skaplig framgång, även om Puccini efter Manon Lescaut och Bohème vant sig vid ännu mer ihållande ovationer. Förväntningarna var numera höga på Puccini och kritiken blev blandad, de flesta recensenter förhöll sig avvaktande. Men framgången var snart ett faktum: inom två månader hade Tosca satts upp i Turin och på La Scala (med Toscanini som dirigent) och inom samma år i London, Konstantinopel, Rio de Janeiro och Madrid.

Sista gången vi spelade Tosca i Göteborg var 2003. Då sjöng Ann-Marie Backlund titelrollen.
Sista gången vi spelade Tosca i Göteborg var 2003. Då sjöng Ann-Marie Backlund titelrollen.

Toscas sångligt tacksamma parti lockade snart till sig de allra främsta sångerskorna, som gärna vaskade ur alla dess dramatiska aspekter. En av dem var Maria Jeritza, som vid en repetition under Puccinis överinseende föll omkull strax före Toscas bön. Hon sjöng arian liggande, varpå tonsättaren fann det vara en utmärkt placering för att visa hjältinnans utsatthet. Därefter blev det ofta kutym att utföra den just så. Ur den långa raden av uttolkerskor som Claudia Muzio, Zinka Milanov, Renata Tebaldi, Magda Olivero, Birgit Nilsson, Leontyne Price och Montserrat Caballé bör nämnas Maria Callas, som från början ville stryka Toscas bön (!) eftersom hon ansåg att den stoppade upp det dramatiska flödet. Hon övertalades dock, och den föreställning i London 1964 mot Tito Gobbis Scarpia räknas till de mest gastkramande i operans historia. Tack och lov finns andra akten avfilmad och bevarad till eftervärlden som ett högt ribbmått.

Till Sverige kom Tosca 1904 på Kungliga Operan med Anna Oscàr i titelrollen. Den har spelats i alla våra operastäder Göteborg, Malmö, Karlstad och Umeå samt på Folkoperan i Stockholm. Första gången i Göteborg blev 1912 med ett gästspel från Kungliga Operan och Magna Lykseth i titelrollen. Därefter har det blivit åtta olika Tosca-uppsättningar i Göteborg. Mycket omtalad blev uppsättningen på Stora Teatern 1957, som hade placerats i Mussolinis Italien – tidsförflyttningar var då något relativt ovanligt. Som av en lustig slump har teamet för GöteborgsOperans nya uppsättning valt just samma tid.

Göran Gademan
Dramaturg

Lyssna

Spelar: I. Or tutto è chiaro

Ingvar Wixell (Chief of police). Conductor: Colin Davis. Royal Opera House Orchestra & Chorus. 1976

Information

Opera i tre akter av GIACOMO PUCCINI (1858–1924) Libretto GIUSEPPE GIACOSA och LUIGI ILLICA efter Victorien Sardous drama.

  • Genre: Opera
  • Säsong: 2011/2012
  • Premiär: 19 Nov 2011
  • Sista föreställning: 9 Feb 2012
  • Plats:

    Stora scenen.

  • Längd: Ca 2 tim och 50 min inkl. 2 pauser.

Affisch

Affisch

Pressbilder

Team

Dirigent   Shao-Chia Lü
Regi    Lorenzo Mariani
Scenografi   Maurizio Baló
Kostymdesign   Silvia Aymonino
Ljusdesign    Christian Pínaud

Medverkande

Floria Tosca   Ingela Brimberg
Mario Cavaradossi    Tomas Lind
Baron Scarpia   Anders Lorentzson
Angelotti   Marco Stella
Sakristanen   Peter Loguin
Spoletta   Jonas Olofsson
Sciarrone   Jonas Landström
En Fångvaktare   Sven Törnell
En Herdegosse    Maja Lennwall
Göteborgsoperans Kör
GöteborgsOperans Orkester
Barnkör
Statister
VGR ©2014 GöteborgsOperan · Nyhetsbrev · Facebook · Sitemap · Om webbplatsen · Sök · Kontakta