Tosca

Opera. Annalena Persson sjunger Tosca i denna nypremiär för Puccinis älskade triangeldrama - fyllt av kärlek, svartsjuka, politik, mord och skön musik.

Svidande sköna melodier

”Göteborgsoperan har hittat mitt i prick.” DN 2011
”Djupt rörd lämnar jag salongen för att boka en ny biljett.” Tidskriften OPERA 2011
”Övertygande röster som klingar underbart.” SR Kulturnytt 2011
”Makalöst känslostark Tosca.” DN 2011
”Explosiv Tosca.” Borås Tidning 2011
”Uppsättningen är spännande, slagkraftig och musikdramatisk effektiv.” SvD 2011
”Göteborgsoperan har lyckats göra Tosca till levande dramatik med musikalisk sprängkraft.” Borås Tidning 2011
”Orkestern låter musikens actionsdramatik flöda med glasklar skärpa och nyansrikedom.” SvD 2011

Sångerskan Floria Tosca älskar den idealistiske konstnären Mario Cavaradossi. Han arresteras av den brutale polischefen Scarpia – som åtrår Tosca. Ofrivilligt blir hon det nav som männens destruktiva maktkamp kretsar kring.

Puccinis actionfyllda triangeldrama smyckas av ett pärlband av arior, från Toscas bön Vissi d’arte till Cavaradossis känslomässiga knockout E lucevan le stelle.
Tosca är en glödhet opera till brädden fylld av kärlek, svartsjuka, politik, mord, girighet, passion och längtan efter frihet. Allt fångat i svidande sköna Puccini-melodier.

Den amerikansk-italienske regissören Lorenzo Mariani har placerat sin Tosca i 1930-talets Italien, mitt emellan två världskrig. Vi befinner oss i en mörk och dramatisk tid färgad av förtryck och misstankar. I scenografi, kostym och uttryck finns referenser till Hollywoods film noir-era. Uppsättningen, som hade premiär hösten 2011, fick såväl kritiker som publik att jubla.

Tosca gestaltas denna gång av husets dramatiska sopran Annalena Persson. För att musiken ska få den rätta italienska, intensiva touchen svarar Pier Giorgio Morandi.


Titta på ett filmklipp från föreställningen 2011


Titta på en Intervju med regissören
Lorenzo Mariani


Historien bakom Puccinis Tosca

Urpremiären av Giacomo Puccinis Tosca i Rom den 14 januari 1900 blev en ytterst dramatisk tillställning, nästan lika dramatisk som handlingen på scenen. Det politiska läget i Rom var lika oroligt som exakt 100 år tidigare då Tosca utspelas. Italien var nu enat, men kung Umberto I hade flera gånger utsatts för misslyckade attentat. En skara anhängare till Puccinis konkurrent Leoncavallo hade bestämt sig för att sabotera premiären, och ett anonymt brev anlände till teatern där man hotade att en bomb skulle explodera i salongen. Eftersom drottningen skulle övervara premiären, fruktade man attentat.

Rykten hade spritt sig att man på scenen skulle få bevittna ett mord på en korrupt, kungatrogen tjänsteman (Scarpia), och den nya operan ansågs farlig. Utanför teaterns ingångar genomförde polisen grundliga kroppsvisiteringar som drog ut på tiden, och de som inte släpptes in förde ett förskräckligt oväsen som smittade av sig på dem inne i salongen under början av första akten. Till sist slog dirigenten av, varpå ridån drogs ned. Nationalsången spelades och när publiken lugnat sig kunde man släppa in de övriga och ta om föreställningen från början. Sedan förflöt allt lugnt och publiken applåderade entusiastiskt. Några månader senare dödades kung Umberto av ett attentat som lyckades.

Affisch från urpremiären.
Affisch från urpremiären.
Sarah Bernhardt som Tosca

Melodram blir opera


Upprinnelsen till Puccinis nya opera ligger hela elva år tillbaka i tiden, då han såg Sarah Bernhardt gästspela i Milano med fransmannen Victorien Sardous rafflande melodram Tosca. Sardou var en mycket populär pjäsmakare som skrev mängder av välkomponerade dramer där betoningen ligger på det thrillerartade händelseförloppet, snarare än någon finstämd personteckning. Flera av dem skrevs direkt för den kultomspunna Bernhardt, och mer än en av dem har blivit föremål för en opera. Trots att Puccini inte kunde ett ord franska (de enda ord han uppfattade var Bernhardt väsande ”Malheureux! Malheureux!” efter mordet på Scarpia) fångades han av de laddade situationerna och yttrade att det nog skulle bli ett utmärkt underlag för en opera.

Men annat kom emellan; Puccini slog ignom med Manon Lescaut 1893 och framgångarna fortsatte med Bohème 1896. Förlaget Ricordi hade erbjudit kompositören Alberto Franchetti rättigheterna att tonsätta Sardous drama och till och med den åldrande Verdi hade visat sig intresserad, om han fick göra om sista akten. Men nu blev Puccini angelägen på allvar, och man övertalade Franchetti att avstå sin rätt, vilket han faktiskt blev lättad över.

Librettisterna blev Giuseppe Giacosa och Luigi Illica, som hade samarbetat tidigare i Manon Lescaut och Bohème. Som vanligt konstruerade Illica förloppet och scenerna medan Giacosa, som var poeten av de två, utformade verserna och dialogen. Dessutom drogs Sardou själv in i samarbetet, som inte passerade utan konflikter. Puccini som var teaterman ut i fingerspetsarna ville inte ha någon avstannande dialog eller några egentliga arior, utan handlingen skulle löpa snabbt och effektivt. Giacosa blev besviken över att han inte fick utlopp för sin poetiska ådra, och Illica ville avsluta hela operan med en vansinnesscen för Tosca. Men Puccini fick allt som oftast igenom sin vilja, och som italienare var han dessutom besviken på Sardous bristande geografiska och historiska kunskaper om Rom – ”han skulle väl ändra Tiberns sträckning om det behövdes”, lär han ha yttrat när Sardou envisades med att Tosca skulle hoppa ned i floden från Castel Sant’ Angelo.

I såväl text som musik var Puccini extremt noga med att lokalfärgen skulle bli korrekt. Han besökte Rom för att lyssna på alla kyrkklockor i gryningen – de är exakt avbildade i musiken till tredje aktens inledning. Till samma ställe letade han upp en dikt på romersk dialekt för herdegossens sång, och för bönerna i första akten skrev han till kyrkan och bad dem sända något passande. Om det inte kom något, hotade han med att bli protestant.

Revolutionsmotiv

Förhistorien och bakgrunden till handlingen är komplicerad. År 1800 var Italien fortfarande indelat i ett antal småstater, de flesta ockuperade av det Habsburgska väldet (Österrike–Ungern). Efter franska revolutionen vädrade frihetskämparna morgonluft, och 1798 erövrade fransmännen kyrkostaten Rom och bildade republik med Cesare Angelotti som konsul. Men efter en tid tvingades de till reträtt av Neapels armé och Rom återerövrades åt påven. 1800 segrade Napoleon vid Marengo och återtog de norra delarna av Italien – detta besked jublar Cavaradossi åt mitt i andra akten innan han förs till avrättningen. Intellektuella och konstnärer såg Napoleon som en befriare ur skräckväldet och som en hjälp för landets enande, medan påve- och kungatrogna som Scarpia med alla medel försökte hålla fast vid den österrikiska dominansen och Neapels kungahus.

Mitt emellan dessa står Tosca, som är en kungatrogen sångerska, men som förälskat sig i frihetskämpen Cavaradossi.

Alla huvudpersoner har förebilder i verkligheten: Floria Tosca var en sopran på Teatro Argentina i Rom, utbildad av kompositören Cimarosa och med ett förflutet som getherdinna och nunna. Konstnären Louis Cavaradossi var son till en filosof och elev till revolutionsmålaren Jacques-Louis David. Vitellio Scarpia sorterade som rojalistisk polischef effektivt bort oliktänkande, varför han kallades Roms bödel.

Puccinis kvinnor

Som i alla Puccinis operor står en kvinna i centrum. Under hela sin uppväxt var han i familjen mest omgiven av kvinnor och hade således inte svårt att leva sig in i deras situation. Han älskade dem och lär i takt med sin berömmelse haft allt fler kvinnoaffärer, till sin hustru Elviras förtret. I sanning älskade han också sina operahjältinnor från Mimì, Tosca, Butterfly, Syster Angelica till slavinnan Liù i Turandot. I operorna skildrades de med stor kärlek och ömhet, men berusningen och hettan stiger i takt med att de utsätts för tortyr, psykisk eller fysisk. De placeras ofta i ett slags skruvstäd, där tumskruvarna dras åt mer och mer. Kärleken till dem blir alltså hetast om den kryddas med ett mått sadism, där han också hittar vägen till publikens tårkanaler.

I Tosca möter vi den mogne Puccini på höjden av sin skaparkraft, där hans musik hela tiden obönhörligt följer och understryker det dramatiska skeendet. Stilistiskt anknöt han till verismen, en slags italiensk motsvarighet till naturalismen, där människor av kött och blod befolkade scenen i allt våldsammare handlingar som slutade i ond bråd död. I Tosca är ingredienserna synnerligen starka: mord, avrättning, tortyr, våldtäkt, svartsjuka, sexuell utpressning, självmord för att nämna några.

I de flesta operor finns en motpart till hjältinnan, som plågar och torterar henne och försätter henne i de grymma situationer där vi gråter över hennes öde. I Tosca är det naturligtvis Scarpia, men det finns också kvinnliga som Hertiginnan i Syster Angelica eller den grymma prinsessan Turandot.

Den tredje parten är alltid tenoren som älskar hjältinnan, men i Madame Butterfly utgör Pinkerton ett intressant undantag eftersom han i andra akten övergår till att vara den som fullständigt krossar hennes öde.

I det musikaliska flödet, som dessutom hämtat inspiration från den franska impressionismen, placerar Puccini ett stort antal musikaliska teman som anknyter till en person eller företeelse. Alla personer – Tosca, Cavaradossi, Scarpia, Angelotti, Sakristanen, Spoletta – har sina egna musikaliska motiv som lätt känns igen. Men till skillnad från Wagner bearbetade han dem inte symfoniskt, utan de förblir tämligen oförändrade genom hela operan. Redan innan ridån går upp hörs Scarpias pompösa motiv i blecket, en djärvt staplad ackordföljd som har ytterst stor betydelse genom hela operan – även när han inte är på scenen anas hans hotfulla inverkan på handlingen genom musiken. Det avlöses av Angelottis nervöst stressade flyktmotiv, i scenen därpå av Sakristanens komiskt knyckiga uppgångar och så vidare.

I sitt mästerliga sätt att fånga stämningar arbetar Puccini gärna med kontraster: en dramatisk scen får starkare relief om den kontrasteras med något idylliskt eller komiskt. Som herdegossens bekymmerslösa sång mot Cavaradossis dovt tunga dödsångest inför avrättningen, eller den kantat Tosca sjunger utanför scenen i andra akten som utgör en ohygglig temperaturhöjare i samtalet mellan Scarpia och Cavaradossi.


En stor roll för en stor sopran


Vid den omtumlande premiären i Rom sjöngs Toscas roll av den rumänska sopranen Hariclea Darclée, som stod på höjdpunkten efter en tioårig karriär i det dramatiska facket. Den unge Enrico Caruso hade hoppats på att få sjunga Cavaradossi, men det blev istället den mer erfarne Emilio De Marchi medan barytonen Eugenio Giraldoni sjöng Scarpia. Uppsättningen hade regisserats av Puccinis förläggare Tito Ricordi. Operan blev efter omständigheterna en skaplig framgång, även om Puccini efter Manon Lescaut och Bohème vant sig vid ännu mer ihållande ovationer. Förväntningarna var numera höga på Puccini och kritiken blev blandad, de flesta recensenter förhöll sig avvaktande. Men framgången var snart ett faktum: inom två månader hade Tosca satts upp i Turin och på La Scala (med Toscanini som dirigent) och inom samma år i London, Konstantinopel, Rio de Janeiro och Madrid.

Vi spelade Tosca i Göteborg också i 2003. Då sjöng Ann-Marie Backlund titelrollen.
Vi spelade Tosca i Göteborg också i 2003. Då sjöng Ann-Marie Backlund titelrollen.

Toscas sångligt tacksamma parti lockade snart till sig de allra främsta sångerskorna, som gärna vaskade ur alla dess dramatiska aspekter. En av dem var Maria Jeritza, som vid en repetition under Puccinis överinseende föll omkull strax före Toscas bön. Hon sjöng arian liggande, varpå tonsättaren fann det vara en utmärkt placering för att visa hjältinnans utsatthet. Därefter blev det ofta kutym att utföra den just så. Ur den långa raden av uttolkerskor som Claudia Muzio, Zinka Milanov, Renata Tebaldi, Magda Olivero, Birgit Nilsson, Leontyne Price och Montserrat Caballé bör nämnas Maria Callas, som från början ville stryka Toscas bön (!) eftersom hon ansåg att den stoppade upp det dramatiska flödet. Hon övertalades dock, och den föreställning i London 1964 mot Tito Gobbis Scarpia räknas till de mest gastkramande i operans historia. Tack och lov finns andra akten avfilmad och bevarad till eftervärlden som ett högt ribbmått.

Till Sverige kom Tosca 1904 på Kungliga Operan med Anna Oscàr i titelrollen. Den har spelats i alla våra operastäder Göteborg, Malmö, Karlstad och Umeå samt på Folkoperan i Stockholm. Första gången i Göteborg blev 1912 med ett gästspel från Kungliga Operan och Magna Lykseth i titelrollen. Därefter har det blivit åtta olika Tosca-uppsättningar i Göteborg. Mycket omtalad blev uppsättningen på Stora Teatern 1957, som hade placerats i Mussolinis Italien – tidsförflyttningar var då något relativt ovanligt. Som av en lustig slump har teamet för GöteborgsOperans nya uppsättning valt just samma tid.

Göran Gademan
Dramaturg

Spelplan

M T O T F L S
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
april 2014

Information

Opera i tre akter av GIACOMO PUCCINI (1858-1924). Libretto GIUSEPPE GIOCOSA och LUIGI ILLICA efter VICTORIEN SARDOUS drama. Framförs på italienska med svensk text på textmaskin.

  • Genre: Opera
  • Säsong: 2013/2014
  • Premiär: 17 Apr 2014
  • Sista föreställning: 17 Maj 2014
  • Plats:

    Stora scenen.

  • Längd: 2 timmar och 50 minuter inkl. 2 pauser.

Affisch

Affisch

Pressbilder

Team

Dirigent   Pier Giorgio Morandi
Regi   Lorenzo Mariani
Scenografi   Maurizio Baló
Kostymdesign   Silvia Aymonino
Ljusdesign   Christian Pínaud

Medverkande

Floria Tosca   Annalena Persson
Floria Tosca - 4, 9, 15 maj   Carolina Sandgren
Mario Cavaradossi    Tomas Lind
Baron Scarpia   Anders Lorentzson
Baron Scarpia - 4, 9, 15 maj   Marco Stella
Angelotti   John Sax
Sakristanen   Peter Loguin
Spoletta   Iwar Bergkwist
Sciarrone   Jonas Landström
En fångvaktare   Sven Törnell
En Herdegosse    Maja Lennwall
GöteborgsOperans Kör
GöteborgsOperans Orkester
Barnkör
Statister
VGR ©2014 GöteborgsOperan · Nyhetsbrev · Facebook · Sitemap · Om webbplatsen · Sök · Kontakta