Tristan & Isolde

Opera. Tristan och Isolde borde skiljas åt av hat, men älskar varandra mer än livet självt. Med Wagners gigantiska kammarspel firar vi hans 200-årsjubileum.

”Tristan och Isolde har en behärskad intensitet som får en att sitta totalt koncentrerad ända till slutminuternas kärleksdöd” SvD
"De båda huvudrollsinnehavarna Annalena Persson och Lars Cleveman gör enastående insatser” GP
"Ett högexpressivt men också kammarmusikaliskt finkänsligt och lyssnande musicerande under ledning av Stefan Lano" DN
”Det är en kongenial användning av det scenografiska rummet” GP
”En gripande men också lättillgänglig föreställning” Dala-Demokraten
”I Annalena Perssons Isolde ser och hör vi en formidabel Wagnergestalt i varenda nerv” DN
”Vi välkomnar Katarina Karnéus Brangäne, Isoldes trogna följeslagerska, till de stora svenska Wagnersångerskorna” Expressen
None
Annalena Persson, solistFoto: Camilla Simonson
None
Lars Cleveman, solistFoto: Anna Thorbjörnsson

På ett skepp till havs, mellan kungadottern Isoldes Irland och hennes blivande hemland Cornwall, utspelar sig detta gigantiska kammarspel med en dödsbringande kärleksdryck i centrum. Med stoff från keltiska legender berättar Wagner en mångfacetterad och tragisk kärlekshistoria, full av filosofiska och existentiella teman. Inledningens berömda Tristan-ackord förändrade musikhistorien för alltid. Den harmoniska och högromantiska musiken har förmåga att försätta sin publik i trans och berör oss ända in i själen.

Tristan älskar och åtrår Isolde, men eftersom han är beordrad att föra henne som gemål till Cornwalls kung Marke förbjuder hans heder honom att gå sina känslor till mötes. Isolde, som älskar och åtrår Tristan, såras djupt av hans avvisande och bestämmer sig för att de tillsammans ska tömma en bägare med gift. I hemlighet byter Isoldes kammarjungfru ut den dödliga drycken mot en med oåterkallelig kärlek som effekt. Förälskade bortom vett och sans hänger sig Tristan och Isolde åt sin själsliga och kroppsliga kärlek i en bedövande vacker kärleksduett – en av operalitteraturens längsta och mest lidelsefulla. Deras oförsiktighet och svek får fruktansvärda konsekvenser i denna berättelse om en kärlek så överväldigande att den kan förverkligas först i döden.

För uppsättningen står det samspelta och hyllade team som våren 2011 satte upp Wagners Nibelungens Ring på Wermland Opera. Regissör Wilhelm Carlsson återkommer till GöteborgsOperan efter Goya (2009). Scenografin är skapad av Peter Lundquist, som stod bakom den magiska scenografin till musikalen Mary Poppins (2008). Scenografin till Tristan och Isolde blev Peter Lundquists sista, innan han tragiskt gick bort hösten 2012.
Dirigenten Stefan Lano gör här sin Sverigedebut.

I Tristan & Isolde samlas några av Nordens främsta sångare. Isolde gestaltas av Annalena Persson, som tidigare tolkat rollen på flera internationella scener. Hennes älskade Tristan görs av Lars Cleveman, en efterlängtad förstagångsgäst på GöteborgsOperan som sommaren 2011 debuterade i Bayreuth som Tannhäuser. Som kammarjungfrun som förvandlar död till kärlek ser vi Katarina Karnéus. Den amerikanske barytonen James Johnsson gästar oss i rollen som Kurwenal.


Titta på ett filmklipp från Tristan & Isolde


Titta på ett filmklipp med regissör
Wilhelm Carlsson


Titta på bilder från Tristan & Isolde


Titta på ett filmklipp från säsongspresentationen


Wilhelm Carlsson 0278A
Wilhelm CarlssonTilo Stengel

”Det finaste man kan genomlida”

Wilhelm Carlsson regisserar
Tristan & Isolde


Tristan & Isolde är urberättelsen om kärleken – den passionerade, brinnande, heta, förtärande kärleken. Den som vänder upp och ner på världen, livet och dig själv. Det är tumultartat, outhärdligt våldsamt och underbart. För oss vanliga människor upphör passionen efter ett tag. Den gör livet till ett kaos och vi klarar inte att leva där. För Tristan och Isolde, däremot, är det outhärdligt och underbart hela vägen. De stunder då de inte har varandra är förtärande och förfärliga. I de stunder då de är tillsammans exploderar alla känslor och de förpassas in i en annan värld, ett annat kosmos där de inte upplever världen omkring dem längre. Tristan & Isolde är det vi alla känner till om passion. Det allra hetaste vi kan tänka oss överhuvudtaget. Tristan och Isolde genomlever den passionen in i döden. De går aldrig in i något slags vardagstillstånd utan förtärs av kärleken. Tristan & Isolde är sinnebilden av den eviga kärleken. Den som krossas i livet men lever i döden.

Döden är natten, mörkret, ett liv utan smärta. Den stora verkligheten, sanningen, finns inne i människan, i själens mörker. Kärleken behöver nattens oordning och oro, där du kan följa lusten och kärlekens behov. Dagen är ljuset, då vi plötsligt blir fast i materian. Där råder ordning och förpliktelser och du kan inte vara sann mot kärleken. Genom hela Tristan & Isolde pendlar vi mellan dag och natt. På dagen gör ljuset gör allt icke-magiskt och overkligt. Plötsligt släcks ljuset och vi träder in i en magisk, nattlig värld.

Wilhelm Carlsson 0047A
Wilhelm Carlsson, Lars ClevemanTilo Stengel

Tristan & Isolde kan kännas plågsam att arbeta med. Dels för att rollerna är långa och ohyggligt krävande vokalt, dels på ett mänskligt plan. Du går djupt in i de allra starkaste, känslorna av förlust, av att inte räcka till och av inte få det du så oerhört innerligt begär. Men att få vara med i den plågsamheten och gestalta den vokalt och sceniskt är paradoxalt nog en lycka. Och att få gestalta Tristan & Isolde, är på så sätt något av det finaste man kan genomlida.

Wagners musik äger en intensitet, energisk kraft och utlevelse som är ojämförlig i klassiska operalitteraturen. Känslan stegras genom hela verket. Man går in i passionen och därifrån finns det bara ett steg vidare och det är vidare till någonting ännu mer passionerat. När vi suttit i fyra och en halv timma har Tristan precis dött. När Isolde äntligen får honom i sina armar så dör han! Vad ska Isolde göra? Det enda som kan ske är en stegring: att hon vandrar in i döden för att få möta Tristan. Och så sjunger hon sig in i döden. Hon löses upp, blir förandligad. Det är som att hon svävar in i något slags evighet. Hon dör utan att göra sig illa, helt av egen kraft. Av kärlekens kraft.

Det finns flera scener som berör mig extra starkt. Som Isoldes raseri i första akten. Hon har förts bort från sitt Irland för att tvingas gifta sig med kung Marke. Bortförd av Tristan, som hon en gång har räddat till livet! Hon har räddat hans liv och sett kärleken i hans ögon när han låg på sjukbädden och nu förråder han henne. Det är Tristans pliktkänsla, dagen, som gör att han förråder sin kärlek. Men i det ögonblicket då kärleksdrycken öppnar deras ögon mot deras egentliga känslor förlorar Isolde sin vrede. Och Tristan förlorar sin kyla. Det är ett stort ögonblick, oerhört vackert och passionerat beskrivet.

Andra aktens kärleksduett är underbar, när Tristan och Isolde ber att natten ska sänka sig. De kallar på den eviga natten – döden, steget in i den eviga kärleken. Man hör den vakande Brangänes varningar – Se upp! Det finns faror som hotar er natt! Var på er vakt! Men, de hör inte, de vill inte vakna. Tredje akten orkar man nästan inte repetera. Jag kan inte gå in och bryta hur som helst, för det är så svåra känslor. Tristan ligger sårad långt borta från Isolde. Han håller på att dö utan Isolde och det är så oerhört smärtsamt och plågsamt. Det drama han genomlider går inte att jämföra med någonting annat i operalitteraturen. Vi kan alla känna igen oss i denna oerhörda smärta som det innebär att vara skild från den vi älskar. Det är som ett sår där hela kroppen blöder, en plåga utan like. Och naturligtvis Isoldes kärleksdöd, operans slut, som är magnifik, som är … Hur kan man skapa ett sådant här verk?!

Man tittar på musiken, man tittar på texten … Det finns de som säger att musiken inte klarar sig på egen hand och att texten inte är bra dikt. Men när de möts så uppstår ett mirakel. Någonting som ingen annan har kunnat beskriva. Det är stegrande passion och lidande. Men Wagner äger också förmågan att beskriva ögonblicket då världen upphör. Då allt blir så oändligt fridfullt och stilla men ändå fyllt av stor kraft och känsla. Det är öar av frid, värme och stor känslosamhet. Det är livets innersta mening. En glädje över skapelsen och människan. Som publik dras du in i Tristans och Isoldes kraftfält och genomlever det som de genomlever. Du lever med dem, upplever allt som de upplever och det är både ljuvligt och smärtsamt. Har du en gång upplevt Tristan & Isolde så bär du den med dig och längtar efter att få uppleva den igen.”

Berättat för Carin Arell


En kärlekssaga i myt, musik och verklighet


Tristan och Isolde komponerade Richard Wagner under ett femton år långt uppehåll under arbetet med Nibelungens ring. Efter Den flygande holländaren (1842) och Tannhäuser (1845) vilka uruppfördes i Dresden, hade Wagner deltagit där i 1848 års revolution på ett sätt som fick honom efterlyst och han tvingades lämna landet. Hans Lohengrin uruppfördes därför i Weimar 1850 utan att tonsättaren var närvarande med gode vännen Franz Liszt på dirigentpulten.

Men Wagner var på landsflykt och fick bo i en grindstuga hos ett förmöget köpmanspar i Zürich, Otto och Mathilde von Wesendonck – huset kallades av honom själv skämtsamt för ”Asylen”. Hans maka Minna följde inte med och de hade inte bott samman på flera år. Där, i grindstugan vid Villa Triebschen, fick Wagner arbetsro och kunde fortsätta arbetet med den gigantiska Nibelungens ring. Men snart vistades han allt oftare i villan än i grindstugan – Mathilde var mycket vacker och bildad, höll musikaliska salonger och de diskuterade konsten, musiken och livet. I Mathilde såg Wagner sin musa och förälskade sig handlöst i henne. Från Mathildes sida tycks dock känslorna ha varit på det platoniska planet. Det ledde också till att Wagner ”lämnade Siegfried under linden” mitt under andra akten av Siegfried och avbröt arbetet med Ringen. Han såg ändå inget hopp i att få den uppförd och hade istället inspirerats till att tonsätta en annan myt, den om Tristan och Isolde. Den beskrev exakt den situation han själv befann sig i: kärleken mellan Tristan och Isolde som är förbjuden eftersom hon är gift med Kung Marke. Det är inte svårt att se Wagner själv som Tristan, Mathilde som Isolde och Otto von Wesendonck som Kung Marke.

Under denna tid skrev Mathilde dessutom fem dikter som Wagner tonsatte, där musiken i två av dem är rena förstudier till Tristan: de kan tydligt höras i andra aktens kärleksduett och i tredje aktens dystra inledning. Mathildes texter till de numera ofta framförda Wesendonck-sångerna kallade dock Wagner långt senare för ”Fem dilettant-dikter”. Som i ett rus komponerade han färdigt den fyra timmar långa operan, men möjligheterna att få verket uppfört syntes lika små som någonsin Ringen. Men samtidigt hade en räddare och välgörare dykt upp på arenan: kung Ludwig II av Bayern. Han fascinerades storligen av Wagners verk och även av Wagner som person. Hans känslor för tonsättaren var definitivt mer än platonska och här finns ännu en person i detta verklighetsdrama med obesvarad kärlek – kanske kan man i Wagners gestaltning av Tristans vän Kurwenal ana kung Ludwig, med en kärlek och vänskap bortom döden. Kung Ludwig bistod Wagner med pengar och inflytande, så att han skulle kunna få sina verk uppförda. I Wien hade man samtidigt anmält intresse att spela Tristan efter ett lyckat framförande av Lohengrin där 1861. Man började att repetera, men efter hela 77 repetitioner lades projektet ned – verket ansågs ospelbart.

Mathilde von Wesendonck
Mathilde von Wesendonck (1828-1902), som inspirerade Wagner till Tristan och Isolde

Istället blev det operan i München i Ludwigs furstendöme Bayern där Tristan och Isolde fick se dagens ljus 1865. De i alla avseenden stora sångarna, tillika äkta paret Ludwig och Malwine Schnorr von Carolsfeld hade stora framgångar i de enormt krävande och långa titelpartierna. Föga anade premiärpubliken att de första takterna de hörde skulle komma att förändra hela musikhistorien. I enlighet med sina nya principer byggde Wagner sin komposition på ledmotiv, ett musikaliskt tema i form av en melodi, en klangföljd eller en rytm som pekade på en viss person, ett föremål, en känsla eller en företeelse i handlingen. Det inledande motivet i Tristan bildar ett urfrö som Wagner sedan vecklar ut hela det långa musikdramat ur.

Tristanbild Schnorr von Carolsfeld
Paret Schnorr von Carolsfeld som Tristan och Isolde vid urpremiären i München 1865

Det berömda förspelet har han inte försett med några förtecken, vilket traditionellt sett borde indikera att det är skrivet i C-dur eller a-moll. Men det finns inget i musiken som överhuvudtaget tyder på det. Istället strävar Tristan-ackordet hela tiden vidare, som en bild av kärleksparet ständigt längtande, ouppfyllda kärlek. Det får aldrig ”gå i mål” och landa på sin grundton förrän fyra timmar senare, i Isoldes kärleksdöd under musikdramats sista takt! Det finns under förspelet ingen säker tonartförankring eller trygghet i ackordens harmoniska funktioner – med andra ord: det inspirerade och ledde till tonarternas upplösning. Fyrtio år senare skulle Richard Strauss tassa i atonalitetens marker i sin Elektra, samtidigt som Arnold Schönberg konstruerade sin tolvtonsmusik inspirerad av Tristan-ackordet.

Men det kunde som sagt ingen av de närvarande på urpremiären förutse, inte heller dess dirigent Hans von Bülow. Av de tre viktigaste kvinnorna i Wagners liv var bara en av dem närvarande: historien med Mathilde von Wesendonck var sedan länge över och hon ville inte se denna del av sitt liv gestaltad i musikdramatik. Wagners hustru Minna ville heller inte infinna sig och angav sjukdom som skäl. Men i salongen satt dirigentens maka Cosima von Bülow. Hon var dotter till Wagners vapendragare Franz Liszt och i salongen utspelades än en gång Tristan-dramat, men denna gång med ett annat slut. Dirigenten fick finna sig i Kung Markes roll medan Tristan och Isolde slapp dö – Richard och Cosima gifte sig senare efter att bådas skilsmässor hade trätt i kraft, och hon skulle förbli hans maka livet ut i Bayreuth. När hon satt där i salongen bar hon redan på Wagners barn, en flicka som naturligtvis kom att döpas till – Isolde.

Göran Gademan
Dramaturg

Tristanackordet
En del av det berömda Tristanmotivet som förändrade musikhistorien

Titta på Ann-Mari Anttilas kostymskisser


DVD_Tristan&isolde_0033A
CDTristan+Isolde_Nilsson+Windgassen_0020A_grey
CDTristan&Isolde_Domingo+Stemme_0026A_grey

Välkommen till OperaShopen i foajén.


Här finns bland annat Tristan och Isolde på CD och DVD.

Läs mer om OperaShopen här.


Restaurangen

GöteborgsOperans Restaurang öpnnar 2 tim 30 min före föreställngen.
Till andra pausen (45 min) kan du förboka en mingeltallrik med
medelhavsfavoriter inkl. en flaska mineralvatten för 259 kr.

Lyssna

Spelar: Wagner, Tristan och Isolde - Akt 2, So Stürben Wir

Hildegard Behrens, Thomas Moser, Etc.; Leonard Bernstein: Bavarian Radio Symphony Orchestra & Chorus

Information

Musikdrama i tre akter av RICHARD WAGNER (1813-1883) Libretto av tonsättaren. Framförs på tyska med svensk översättning på textmaskin.

  • Genre: Opera
  • Säsong: 2012/2013
  • Premiär: 9 Feb 2013
  • Sista föreställning: 23 Mar 2013
  • Plats:

    Stora scenen.

  • Längd: 5 timmar och 10 minuter inkl. 2 pauser.
  • Introduktion:13.45 och 14.15 på föreställningsdagarna. (Ej premiären). Fri entré

Affisch

Affisch

Pressbilder

Team

Dirigent   Stefan Lano
Regi   Wilhelm Carlsson
Scenografi   Peter Lundquist
Kostymdesign   Ann-Mari Anttila
Ljusdesign   Torkel Blomkvist

Medverkande

Tristan   Lars Cleveman
Kung Marke   Mats Almgren
Isolde   Annalena Persson
Kurwenal   James Johnson
Brangäne   Katarina Karnéus
En herde   Iwar Bergkwist
Melot   Marco Stella
En styrman   Jonas Landström
En ung sjöman (inspelat)   Tomas Lind
GöteborgsOperans Herrkör
GöteborgsOperans Orkester
Extra Herrkör
VGR ©2014 GöteborgsOperan · Nyhetsbrev · Facebook · Sitemap · Om webbplatsen · Sök · Kontakta