Turandot

Opera. En brutalt vacker kinesiska saga med nära tvåhundra medverkande på scen. Äntligen återvänder Puccinis Turandot.

”GöteborgsOperan har fått en jättesuccé.” DN
”Imponerande, både musikaliskt och visuellt.” GP
”En klockren och bedövande vacker Turandot.” DN

Hyllad av såväl kritiker som publik och en av GöteborgsOperans stora framgångar. Det handlar om Puccinis Turandot med runt tvåhundra medverkande i bländande kostymer som, tillsammans med scenografin, bildar en magnifik exotisk dröm. Produktionen hade premiär 2006 och efterfrågan på en nypremiär har varit stor. I mellantiden har GöteborgsOperan ytterligare höjt sin Puccini-prestanda, först med Bohème (2008) och förra säsongen med Tosca.

Operan, Puccinis sista, tar utgångspunkt i en kinesisk saga om prinsessan Turandot. Bara den man som kan gissa hennes tre gåtor får gifta sig med henne – de som gissar fel halshuggs. När det dyker upp en prins som klarar provet blir situationen tillspetsad. Äger Turandot alls förmågan att känna? Och vad ska ske med slavinnan Liù, som älskar prinsen på riktigt?

Turandot sjungs av den italienska dramatiska sopranen Francesca Patanè som hänryckt publiken vid sina tidigare engagemang på GöteborgsOperan. Prinsen Calaf sjungs av Tomas Lind som med denna roll nått stor framgång, inte minst med tolkningen av den berömda arian ”Nessun dorma”.

Slavinnan Liù, med outsläcklig förmåga att älska, sjungs av den svenska sopranen Charlotta Larsson som 2012 tilldelades medaljen Litteris et Artibus.


Titta på ett filmklipp från Turandot


Titta på ett filmklipp med Francesca Patanè


Titta på bilder från föreställningen 2006


Turandot - Puccinis svanesång

Turandot blev Giacomo Puccinis (1858-1924) sista och oavslutade opera. Efter nio operor var han Italiens då mest kända operakompositör, en 60-årig man som 1919 inte hade komponerat något alls på tre år. Han hade ratat flera utkast, då han plötsligt föreslog att man skulle skapa ett sagospel. Av en slump sammanförde hans librettist Giuseppe Adami honom med skriftställaren Renato Simoni, som forskat i commedia dell-arte-författaren Carlo Gozzi. Simoni visade Puccini Gozzis sagospel Turandot, och Puccini tände i princip på idén. Det blev sedan dessa tre herrar – Adami, Simoni och Puccini – som tillsammans skulle skapa en av 1900-talets mest populära operor.

Puccini mellan sina två librettister Simoni och Adami
Puccini mellan sina två librettister Simoni och Adami.

Tidigare Turandots

Gozzis Turandot var inget oprövat ämne inom musikdramatiken. Gozzi hade byggt sitt sagospel 1762 på en persisk saga, som han placerat i kinesisk miljö. Denna pjäs bearbetades och översattes senare av Friedrich von Schiller, den version som Puccini lustigt nog utgick ifrån, i en senare italiensk översättning. Viss betydelse fick Ferrucio Busonis Turandot, som komponerades på tyska för operan i Zürich 1917. Denna enaktare ligger betydligt närmare Gozzis/Schillers drama än Puccinis version.

Men inspirationen ville inte infinna sig för Puccini, och han gjorde synska uttalanden om att han aldrig skulle bli färdig. Åtskilliga gånger ändrade man den övergripande strukturen, från två till tre akter. Ett första utkast låter första akten gå ända fram till att Calaf löst gåtorna. Efter det börjar andra akten med en scen för Turandot ensam. Den scenen föll snart bort, och för proportionernas skull behövde man då fylla ut början av andra akten med något. Då tillkom scenen för de komiska ministrarna Ping, Pang och Pong. Dessa medlöpare, som sörjer det gamla Kina, har sitt ursprung i commedia dell’arte-figurerna från Gozzis sagospel. Men de italienska anakronismerna togs bort, och figurerna gjordes mindre individuella och mer ”kinesiska”. De visar att det humoristiska knappast var Puccini främmande.

Liù – tjänarinna ur verkligheten

Men den största förändringen gällde införandet av slavinnan Liù. Det var också den som gjorde det svårt för Puccini att fullborda sitt verk. Denna roll, som har betydligt större likheter med hans tidigare operahjältinnor än titelrollen, har skapats med utgångspunkt från Turandots slavinna Adelma i Gozzis pjäs. Men Adelma är betydligt mer beräknande och kallhamrad än Liù. Puccini ville som bekant få sin publik att gråta, och det är med Liù som vi känner igen den italienske melodrammästaren. Ju mer tortyr, psykisk eller fysisk, desto fler tårar i publiken. Men i fallet Liù finns också ett starkt biografiskt motiv, som gjorde att maestron kunde ladda de scener ytterligare där en kvinna torterar en annan psykiskt eller fysiskt. Att Puccini var svår på kvinnor var ingen hemlighet, inte heller för hans hustru Elvira. Hon anklagade deras kammarjungfru Doria Manfredi upprepade gånger för att ha en hemlig kärleksaffär med Puccini, hon spionerade på dem och till sist (1909) tog den arma flickan sitt liv genom gift. Vid obduceringen visade hon sig vara oskuld och Puccini var otröstlig – han blev aldrig fri från bilden av den olyckliga Doria. Hela affären ledde till en brytning mellan makarna Puccini under nära ett år. Det är lätt att se Elvira bakom prinsessan Turandot som utan känslorörelse åser Liùs tortyr och självmord. Lika kall hade Elvira förhållit sig inför de tragiska händelserna i det egna hushållet. Den hängivna, älskande och självuppoffrande slavinnan Liù blev Puccinis vackraste och mest gripande sätt att be flickan om förlåtelse – han målade av henne i ord och ton.

Ett ofullbordat faktum – Alfanos lösning

Men samtidigt förde Liùs dödsscen in Puccini i en återvändsgränd. Han ville foga in scenen i händelseförloppet så att slavinnans självuppoffrande kärlek får Turandot att slutligen tina upp och lära sig vad äkta kärlek är. Men hur går man vidare efter den tragiska dödsscenen? Hur gestaltar man slutet av dramat utan att Calaf framstår som en hänsynslös streber och Turandot lika självupptagen som vid sin första entré? Denna musikdramatiska nöt lyckades Puccini aldrig lösa. Han refuserade minst fem olika textförslag. När det sjätte utkastet äntligen vann hans gillande, hade han lagts in vid en klinik i Bryssel för operation av cancer i munhålan. Han dukade under för en hjärtattack kort efter.

Mitt i sorgen över Italiens då mest uppburne kompositör, hade man att ta ställning till vad som skulle göras med slutscenen. Premiären på La Scala i Milano fick skjutas upp, och ett tungt ord med i laget om verkets framtid hade dess musikchef, dirigenten Arturo Toscanini. Det blev till slut tonsättaren Franco Alfano som fick uppdraget. Han hade en framgång bakom sig med operan Risurrezione (Uppståndelsen), och fick tillgång till Puccinis skisser. Det som Puccini lämnat efter sig var några av Calafs repliker, intressant nog nästan inga av Turandots – det var förvandlingen från frigid isprinsessa till älskande kvinna som han hade svårast att skildra. Alfano arbetade snabbt och hårt, men vann inte Toscaninis gillande. Dirigenten tvingade honom att stryka ned scenen med mer än hundra takter. På senare tid har hans längre slut spelats i olika sammanhang, och de flesta är överens om att det gör såväl Puccini som Alfano större rättvisa.

Urpremiären gick av stapeln 1926 på La Scala med Rosa Raisa i titelrollen. Efter att Liùs begravningskör försvunnit på avstånd lade Toscanini ned taktpinnen och vände sig till publiken med orden ”Här dog mästaren”, varpå föreställningen avbröts. En röst i publiken ropade ”Viva Puccini!” varpå tårarna lär ha runnit nedför kinderna på åhörarna. Enligt vissa källor ska operan sedan inte ha uppförts med Alfano-slutet förrän nästa dirigent tillträtt pulten. Framgången blev oerhörd, och verket spred sig snabbt över kontinenten, i samtliga fall med den kortare finalen. Till Stockholm kom den redan året därpå.

Efter detta dröjde det ända till de sista åren på 1900-talet innan någon annan tonsättare vågade sig på att utifrån Puccinis skisser ge slutscenen en annan utformning. Luciano Berio (1925-2003), Italiens mest kände nutida kompositör, kombinerade de bevarade skisserna med ett mer samtida tonspråk. Det nya slutet uruppfördes i Salzburg 2002, och sedan har det spelats vid flera olika operahus. Första gången för detta slut i Norden blev 2005 på Norrlandsoperan i Umeå med Tobias Ringborg som dirigent. Han kommer nu 2012 att dirigera Turandot på GöteborgsOperan i det kortare Alfano-slutet.

Puccinis mest moderna verk

Turandot är en av Puccinis mest spelade operor, och ändå är det mycket som är nytt och annorlunda. Tveklöst är Turandot hans mest moderna partitur. Den exotiska inramningen inbjöd honom till att använda pentatonik och det finns inslag av bitonalitet och polytonalitet, d v s att två eller flera tonarter används samtidigt. Men musiken har också stor spännvidd; vid sidan av de mer modernistiska inslagen finns traditionellt melodiösa arior – framför allt Liùs och Calafs ”Nessun dorma”, styckets verkliga hit. Om utformningen av dessa två roller är ganska traditionellt hållna, så är Turandot och körens partier mer framåtblickande. Körens mycket omfångsrika avsnitt gör Turandot till Puccinis enda riktigt stora köropera.

Turandot-affisch från urpremiären 1926
Turandot-affisch från urpremiären 1926

Och om Liù är en typisk Puccinihjältinna, så är titelrollen totalt väsensskild från hans övriga kvinnoroller. Det märks att Puccini såg det som en spännande utmaning att skapa något nytt. Turandots roll är förhållandevis kort – hon öppnar faktiskt inte munnen förrän efter halva operan – men det hon har att sjunga hör till det mest dramatiska och krävande av alla italienska sopranroller. Tidvis har det funnits mycket få uttolkerskor, och efter urpremiärens Rosa Raisa bör nämnas Eva Turner och inte minst vår egen Birgit Nilsson. För henne var det närmast lustfyllt att sjunga Puccinis mest fruktade sopranroll. Det visade hon bl a på Scandinavium i Göteborg 1973. Italienskan Francesca Patanè, som nu kommer att ses rollen i Göteborg, har det svårslagna rekordet att ha gjort detta ”röstmördarparti” mer än 300 gånger.

Göran Gademan
Dramaturg

Turandot Rosa Raisa besöker Birgit Nilsson
Urpremiärens titelrollsinnehaverska Rosa Raisa besöker Birgit Nilsson efter en Turandot-föreställning omkring 1960.

TurandotCD_Nilsson+Corelli_0018A_grey
Turandot_Nilsson+Tebali+Bjorling0016A_grey

Välkommen till OperaShopen i foajén.


Här finns bland annat Turandot på CD.

Läs mer om OperaShopen här.

Lyssna

Spelar: Puccini, Turandot - Akt 1, "Non Piangere, Liù"

Katia Ricciarelli, Plácido Domingo, Etc.; Herbert Von Karajan: Vienna Philharmonic Orchestra, Vienna State Opera Chorus

Information

Opera i tre akter av GIACOMO PUCCINI (1858-1924), fullbordad av FRANCO ALFANO. Libretto GIUSEPPE ADAMI och RENATO SIMONE efter Carlo Gozzis skådespel. Framförs på italienska.

  • Genre: Opera
  • Säsong: 2012/2013
  • Nypremiär: 17 Nov 2012
  • Sista föreställning: 26 Jan 2013
  • Plats:

    Stora scenen.

  • Längd: 3 timmar inkl. 2 pauser.
  • Introduktion:En timme före föreställning (även nypremiär). Fri entré

Affisch

Affisch

Pressbilder

Team

Dirigent    Tobias Ringborg
Dirigent    Finn Rosengren
Regi   Vladimír Morávek
Scenografi   Martin Chocholoušek
Kostymdesign   Sylva Zimula Hanáková
Ljusdesign   Torkel Blomkvist
Rörelseinstruktör   Harri Heikken

Medverkande

Turandot    Francesca Patanè
Altoum   Ingemar Anderson
Timur   Mats Almgren
Calaf    Tomas Lind
Liù   Charlotta Larsson
Ping    Markus Schwartz
   Marco Stella
Pang   Mattias Ermedahl
Pong   Glenn Kjellberg
En mandarin   Sven Törnell
Prinsen av Persien   Fredrik Gustafsson
Maestro   Torgny Sporsén
GöteborgsOperans Kör
GöteborgsOperans Orkester
Extrakör
Barnkör
VGR ©2014 GöteborgsOperan · Nyhetsbrev · Facebook · Sitemap · Om webbplatsen · Sök · Kontakta