Bästa publik
GöteborgsOperans fysiska salonger är stängda fram t.o.m. 8 januari. Detta gäller även restaurang, café och barer. Vi ses i de digitala salongerna! Läs mer

Tosca

När inga böner hjälper.

Opera i tre akter av Giacomo Puccini (1858-1924). Libretto Giuseppe Giocosa och Luigi Illica efter Victorien Sardous drama.

Sjungs på italienska med svensk och engelsk text på textmaskin.

Ett filmklipp ur uppsättingen 2011
”Makalöst känslostark Tosc”Dagens Nyheter

Den glödheta ”Tosca” är ett triangeldrama vars thrillerliknande intrig utspelar sig under knappt ett dygn. Här finns djup kärlek, en urstark hjältinna och en riktigt grym skurk. Allt fångat i förföriskt sköna Puccini-melodier. 

Sångerskan Floria Tosca (Carolina Sandgren) älskar konstnären Mario Cavaradossi (Tomas Lind). Han arresteras av den brutale polischefen Scarpia (Mats Persson), som åtrår Tosca och tänker utnyttja hennes kärlek till Cavaradossi för att få henne dit han vill. Den destruktiva maktkampen smyckas av arior som Toscas bön ”Vissi d’arte” och Mario Cavaradossis känslomässiga knockout ”È lucevan le stelle”.

Den amerikansk-italienske regissören Lorenzo Mariano har klätt sin ”Tosca” à la Hollywoods film noir-era. Handlingen är placerad i 1930-talets Italien, en mörk och dramatisk tid färgad av Mussolinis förtryck. I de tre huvudrollerna får vi uppleva en erfaren och glänsande trio om genom åren gestaltat många bärande roller. I denna efterlängtade nypremiär återvänder Carolina Sandgren och Tomas Lind till rollerna som Floria Tosca och Cavaradossi, medan Mats Persson begår rolldebut som den onde Scarpia. Dirigent är Henrik Schaefer.


Att återvända till en roll

Att återvända till en roll - är det som att återse en gammal kompis? Eller mer som att glida ner i sin favoritfåtölj? Möt solisterna Carolina Sandgren och Tomas Lind som i "Tosca"  återvänder till karaktärer de gestaltat förut.

av Marit Larsdotter, journalist

Det här samtalet ägde rum pre-corona, en gråmulen januaridag i Göteborg. Då anade vi inte att ett elakt virus skulle sätta stopp för premiären av "Tosca". Att det skulle komma att dröja drygt ett halvår innan ridån fick gå upp för den efterlängtade och älskade operan.

Istället för premiär i sköna maj, spelas nu "Tosca" i ett grått november. Mycket långt ifrån det förra sekelskiftets Rom där Puccinis "Tosca" hade sin urpremiär, i januari 1900.

När vi möttes hade Tomas Lind ännu inte börjat instuderingen medan Carolina Sandgren så sakteliga hade närmat sig sin Tosca med handledning någon gång per vecka för att försäkra sig om att hon var på rätt spår. För Tomas som ifjol firade 30-årsjubileum som solist på GöteborgsOperan är det tredje gången han nu tar sig an konstnären Caravadossi. Senast var 2014, i samma uppsättning som Carolina första gången bekantade sig inifrån med "Tosca".

— Att få göra "Tosca" en gång under sin karriär är fantastiskt – när jag fick frågan om att göra henne igen blev jag fruktansvärt hedrad och glad, säger Carolina Sandgren.

Hon såg förra årets uppsättning på Malmö Opera och konstaterar att hon fortfarande får rysningar av verket.

Det är mustigt från första takten, berättelsen om denna starka kvinna som ligger rätt nära mig som person. Du är tuff när du går hem från jobbet efter att ha spelat Tosca en kväll.

Att det skulle vara en enkel match för att man gjort rollen förut håller varken hon eller Tomas Lind med om.

— Visst ger det en trygghet, säger Tomas, men motspelare, sammanhang, publik och inte minst du själv är förändrad. Dessutom är det väldigt svårt att sjunga Caravadossi och alltid en utmaning. Det finns ingen risk att du blir blasé.

Det tar tid att göra opera. Åtråvärda sångare/dirigenter är bokade många säsonger framöver och operahusens planeringstider är långa, vilket innebär att Carolina Sandgren och Tomas Lind sedan drygt ett år vetat om att de ska göra "Tosca" säsongen 2020.

— I och med att jag gjort rollen tidigare har jag istället kunnat fokusera på vad jag behöver öva extra på tills nästa gång. Vilka är de läskiga ställena? Jag har försökt sjunga den svåraste arean i alla möjliga sammanhang för att känna mig säkrarare och förebygga mentala blockeringar, säger hon.

Hennes motspelare håller med.

— En annan stor fördel med att återvända, är att du har ett minne i dina muskler av att ha gestaltat din karaktär förut. Om man tänker att mental träning ofta handlar om att visualisera situationer du har framför dig som du inte tidigare varit med om är det en stor poäng att du här kan förbereda dig för sådant du redan varit med om, säger Tomas Lind.

När det gäller den största utmaningen i att återvända till en roll är de båda överens om att det är samma sak som också är det roligaste:

— Att försöka sjunga och gestalta ännu bättre än sist!



Historien bakom Puccinis Tosca

av Göran Gademan, GöteborgsOperans dramaturg

Giacomo Puccini

Urpremiären av Giacomo Puccinis Tosca i Rom den 14 januari 1900 blev en ytterst dramatisk tillställning, nästan lika dramatisk som handlingen på scenen. Det politiska läget i Rom var lika oroligt som exakt 100 år tidigare då Tosca utspelas. Italien var nu enat, men kung Umberto I hade flera gånger utsatts för misslyckade attentat. En skara anhängare till Puccinis konkurrent Leoncavallo hade bestämt sig för att sabotera premiären, och ett anonymt brev anlände till teatern där man hotade att en bomb skulle explodera i salongen. Eftersom drottningen skulle övervara premiären, fruktade man attentat.

Rykten hade spritt sig att man på scenen skulle få bevittna ett mord på en korrupt, kungatrogen tjänsteman (Scarpia), och den nya operan ansågs farlig. Utanför teaterns ingångar genomförde polisen grundliga kroppsvisiteringar som drog ut på tiden, och de som inte släpptes in förde ett förskräckligt oväsen som smittade av sig på dem inne i salongen under början av första akten. Till sist slog dirigenten av, varpå ridån drogs ned. Nationalsången spelades och när publiken lugnat sig kunde man släppa in de övriga och ta om föreställningen från början. Sedan förflöt allt lugnt och publiken applåderade entusiastiskt. Några månader senare dödades kung Umberto av ett attentat som lyckades.

Melodram blir opera

Upprinnelsen till Puccinis nya opera ligger hela elva år tillbaka i tiden, då han såg Sarah Bernhardt gästspela i Milano med fransmannen Victorien Sardous rafflande melodram Tosca. Sardou var en mycket populär pjäsmakare som skrev mängder av välkomponerade dramer där betoningen ligger på det thrillerartade händelseförloppet, snarare än någon finstämd personteckning. Flera av dem skrevs direkt för den kultomspunna Bernhardt, och mer än en av dem har blivit föremål för en opera. Trots att Puccini inte kunde ett ord franska (de enda ord han uppfattade var Bernhardt väsande ”Malheureux! Malheureux!” efter mordet på Scarpia) fångades han av de laddade situationerna och yttrade att det nog skulle bli ett utmärkt underlag för en opera.

Puccini som var teaterman ut i fingerspetsarna ville inte ha någon avstannande dialog eller några egentliga arior, utan handlingen skulle löpa snabbt och effektivt.

Men annat kom emellan; Puccini slog ignom med Manon Lescaut 1893 och framgångarna fortsatte med Bohème 1896. Förlaget Ricordi hade erbjudit kompositören Alberto Franchetti rättigheterna att tonsätta Sardous drama och till och med den åldrande Verdi hade visat sig intresserad, om han fick göra om sista akten. Men nu blev Puccini angelägen på allvar, och man övertalade Franchetti att avstå sin rätt, vilket han faktiskt blev lättad över.

Librettisterna blev Giuseppe Giacosa och Luigi Illica, som hade samarbetat tidigare i Manon Lescaut och Bohème. Som vanligt konstruerade Illica förloppet och scenerna medan Giacosa, som var poeten av de två, utformade verserna och dialogen. Dessutom drogs Sardou själv in i samarbetet, som inte passerade utan konflikter. Puccini som var teaterman ut i fingerspetsarna ville inte ha någon avstannande dialog eller några egentliga arior, utan handlingen skulle löpa snabbt och effektivt. Giacosa blev besviken över att han inte fick utlopp för sin poetiska ådra, och Illica ville avsluta hela operan med en vansinnesscen för Tosca. Men Puccini fick allt som oftast igenom sin vilja, och som italienare var han dessutom besviken på Sardous bristande geografiska och historiska kunskaper om Rom – ”han skulle väl ändra Tiberns sträckning om det behövdes”, lär han ha yttrat när Sardou envisades med att Tosca skulle hoppa ned i floden från Castel Sant’ Angelo.

I såväl text som musik var Puccini extremt noga med att lokalfärgen skulle bli korrekt. Han besökte Rom för att lyssna på alla kyrkklockor i gryningen – de är exakt avbildade i musiken till tredje aktens inledning. Till samma ställe letade han upp en dikt på romersk dialekt för herdegossens sång, och för bönerna i första akten skrev han till kyrkan och bad dem sända något passande. Om det inte kom något, hotade han med att bli protestant.

Revolutionsmotiv

Förhistorien och bakgrunden till handlingen är komplicerad. År 1800 var Italien fortfarande indelat i ett antal småstater, de flesta ockuperade av det Habsburgska väldet (Österrike–Ungern). Efter franska revolutionen vädrade frihetskämparna morgonluft, och 1798 erövrade fransmännen kyrkostaten Rom och bildade republik med Cesare Angelotti som konsul. Men efter en tid tvingades de till reträtt av Neapels armé och Rom återerövrades åt påven. 1800 segrade Napoleon vid Marengo och återtog de norra delarna av Italien – detta besked jublar Cavaradossi åt mitt i andra akten innan han förs till avrättningen. Intellektuella och konstnärer såg Napoleon som en befriare ur skräckväldet och som en hjälp för landets enande, medan påve- och kungatrogna som Scarpia med alla medel försökte hålla fast vid den österrikiska dominansen och Neapels kungahus.

Mitt emellan dessa står Tosca, som är en kungatrogen sångerska, men som förälskat sig i frihetskämpen Cavaradossi.

Alla huvudpersoner har förebilder i verkligheten: Floria Tosca var en sopran på Teatro Argentina i Rom, utbildad av kompositören Cimarosa och med ett förflutet som getherdinna och nunna. Konstnären Louis Cavaradossi var son till en filosof och elev till revolutionsmålaren Jacques-Louis David. Vitellio Scarpia sorterade som rojalistisk polischef effektivt bort oliktänkande, varför han kallades Roms bödel.

Puccinis kvinnor

Som i alla Puccinis operor står en kvinna i centrum. Under hela sin uppväxt var han i familjen mest omgiven av kvinnor och hade således inte svårt att leva sig in i deras situation. Han älskade dem och lär i takt med sin berömmelse haft allt fler kvinnoaffärer, till sin hustru Elviras förtret. I sanning älskade han också sina operahjältinnor från Mimì, Tosca, Butterfly, Syster Angelica till slavinnan Liù i Turandot. I operorna skildrades de med stor kärlek och ömhet, men berusningen och hettan stiger i takt med att de utsätts för tortyr, psykisk eller fysisk. De placeras ofta i ett slags skruvstäd, där tumskruvarna dras åt mer och mer. Kärleken till dem blir alltså hetast om den kryddas med ett mått sadism, där han också hittar vägen till publikens tårkanaler.

I Tosca är ingredienserna synnerligen starka: mord, avrättning, tortyr, våldtäkt, svartsjuka, sexuell utpressning, självmord för att nämna några.

I Tosca möter vi den mogne Puccini på höjden av sin skaparkraft, där hans musik hela tiden obönhörligt följer och understryker det dramatiska skeendet. Stilistiskt anknöt han till verismen, en slags italiensk motsvarighet till naturalismen, där människor av kött och blod befolkade scenen i allt våldsammare handlingar som slutade i ond bråd död. I Tosca är ingredienserna synnerligen starka: mord, avrättning, tortyr, våldtäkt, svartsjuka, sexuell utpressning, självmord för att nämna några.

I de flesta operor finns en motpart till hjältinnan, som plågar och torterar henne och försätter henne i de grymma situationer där vi gråter över hennes öde. I Tosca är det naturligtvis Scarpia, men det finns också kvinnliga som Hertiginnan i Syster Angelica eller den grymma prinsessan Turandot.

Den tredje parten är alltid tenoren som älskar hjältinnan, men i Madame Butterfly utgör Pinkerton ett intressant undantag eftersom han i andra akten övergår till att vara den som fullständigt krossar hennes öde.

I sitt mästerliga sätt att fånga stämningar arbetar Puccini gärna med kontraster: en dramatisk scen får starkare relief om den kontrasteras med något idylliskt eller komiskt.

I det musikaliska flödet, som dessutom hämtat inspiration från den franska impressionismen, placerar Puccini ett stort antal musikaliska teman som anknyter till en person eller företeelse. Alla personer – Tosca, Cavaradossi, Scarpia, Angelotti, Sakristanen, Spoletta – har sina egna musikaliska motiv som lätt känns igen. Men till skillnad från Wagner bearbetade han dem inte symfoniskt, utan de förblir tämligen oförändrade genom hela operan. Redan innan ridån går upp hörs Scarpias pompösa motiv i blecket, en djärvt staplad ackordföljd som har ytterst stor betydelse genom hela operan – även när han inte är på scenen anas hans hotfulla inverkan på handlingen genom musiken. Det avlöses av Angelottis nervöst stressade flyktmotiv, i scenen därpå av Sakristanens komiskt knyckiga uppgångar och så vidare.

I sitt mästerliga sätt att fånga stämningar arbetar Puccini gärna med kontraster: en dramatisk scen får starkare relief om den kontrasteras med något idylliskt eller komiskt. Som herdegossens bekymmerslösa sång mot Cavaradossis dovt tunga dödsångest inför avrättningen, eller den kantat Tosca sjunger utanför scenen i andra akten som utgör en ohygglig temperaturhöjare i samtalet mellan Scarpia och Cavaradossi.

En stor roll för en stor sopran

Vid den omtumlande premiären i Rom sjöngs Toscas roll av den rumänska sopranen Hariclea Darclée, som stod på höjdpunkten efter en tioårig karriär i det dramatiska facket. Den unge Enrico Caruso hade hoppats på att få sjunga Cavaradossi, men det blev istället den mer erfarne Emilio De Marchi medan barytonen Eugenio Giraldoni sjöng Scarpia. Uppsättningen hade regisserats av Puccinis förläggare Tito Ricordi. Operan blev efter omständigheterna en skaplig framgång, även om Puccini efter Manon Lescaut och Bohème vant sig vid ännu mer ihållande ovationer. Förväntningarna var numera höga på Puccini och kritiken blev blandad, de flesta recensenter förhöll sig avvaktande. Men framgången var snart ett faktum: inom två månader hade Tosca satts upp i Turin och på La Scala (med Toscanini som dirigent) och inom samma år i London, Konstantinopel, Rio de Janeiro och Madrid.

Toscas sångligt tacksamma parti lockade snart till sig de allra främsta sångerskorna, som gärna vaskade ur alla dess dramatiska aspekter. En av dem var Maria Jeritza, som vid en repetition under Puccinis överinseende föll omkull strax före Toscas bön. Hon sjöng arian liggande, varpå tonsättaren fann det vara en utmärkt placering för att visa hjältinnans utsatthet. Därefter blev det ofta kutym att utföra den just så. Ur den långa raden av uttolkerskor som Claudia Muzio, Zinka Milanov, Renata Tebaldi, Magda Olivero, Birgit Nilsson, Leontyne Price och Montserrat Caballé bör nämnas Maria Callas, som från början ville stryka Toscas bön (!) eftersom hon ansåg att den stoppade upp det dramatiska flödet. Hon övertalades dock, och den föreställning i London 1964 mot Tito Gobbis Scarpia räknas till de mest gastkramande i operans historia. Tack och lov finns andra akten avfilmad och bevarad till eftervärlden som ett högt ribbmått.

Toscas sångligt tacksamma parti lockade snart till sig de allra främsta sångerskorna, som gärna vaskade ur alla dess dramatiska aspekter.

Till Sverige kom Tosca 1904 på Kungliga Operan med Anna Oscàr i titelrollen. Den har spelats i alla våra operastäder Göteborg, Malmö, Karlstad och Umeå samt på Folkoperan i Stockholm. Första gången i Göteborg blev 1912 med ett gästspel från Kungliga Operan och Magna Lykseth i titelrollen. Därefter har det blivit åtta olika Tosca-uppsättningar i Göteborg. Mycket omtalad blev uppsättningen på Stora Teatern 1957, som hade placerats i Mussolinis Italien – tidsförflyttningar var då något relativt ovanligt. Som av en lustig slump har teamet för GöteborgsOperans uppsättning valt just samma tid.

7 föreställningar t.o.m. 24 januari 2021.

#GOtosca

Spelplan

januari 2021

tors 7/1
18:00
Stora scenen 
Inställd föreställning
Inställd
ons 13/1
19:00
Stora scenen 
Slutsålt
Slutsålt
ons 20/1
19:00
Stora scenen 
Slutsålt
Slutsålt
sön 24/1
18:00
Stora scenen 
Slutsålt
Slutsålt

Kontakta oss

Christina Nilssons Gata, 411 04 Göteborg
Telefon (växel) 031–10 80 00
Biljettkassa och restaurang 031–13 13 00

Följ oss:

GöteborgsOperan – en del av En del av Västra Götalandsregionen